“Våga gör lite jävla uppror!”


“Våga gör lite jävla uppror!”

Du är för feminin. Det sägs som en förolämpning och Rickard Stierna har hört det många gånger. Men det har inte den tänkta effekten; feminint är relationellt, känslomässigt, vackert. Egenskaper som Rickard önskar att flera män skulle våga visa.

Klockan börjar närma sig speldags och inne i den långsmala logen börjar det bli trångt. Saga Sassi och klubbägaren har spritt ut sig över två bänkplatser med sina sminksvampar, glittriga ögonskuggor och perukhållare. Andra har fyllt resten av bänkutrymmet med julmust, cigarettpaket, flera blockflöjter i trä. Någon har tagit med sig take-away sushi som får rummet att lukta ingefära. Fönstersitsen i rummets ända fönster har fyllts med väskor och kappor. Musiker och artister som repat färdigt börjar vandra in och ut ur logen. Några nyfikna hittar ett hörn att tränga in sig i för att titta på en stund när klubbägaren gör sig i ordning. Det är fler artister som behöver prova klänningar och sitta framför sminkspeglarna. En av tjejerna pratar om sin sminkning och att hon tänker köra en avskalad, naturlig look.

– Jag med, skämtar klubbägaren. Bara lite lypsyl och maskara, säger hon och skrattar.

På Hagateatern, ska det bli det releasefest för bandet Josephi. Runtom på Järntorget rör sig många människor trots att det är söndagskväll. Bandet bär in mikrofonställ och orientaliska mattor genom sidoentrén till Södra Allégatan 2. Rickard Stierna, 28, tränger sig förbi dem. Han är lång, enkelt klädd i luvtröja och jeans. Han ser nyrakad ut. Rickard utmärker sig inte på något särskilt sätt från kvällens andra medverkande som vimlar in och ut ur teatern. Medlemmarna i bandet Josephi har pluggat tillsammans med Rickard på Kulturverkstan. Numera jobbar Rickard som producent på Stora Teatern. Men ikväll har han blivit tillfrågad att vara konferencier på de gamla klasskamraternas skivsläpp. Han ska också hålla en av flera akter innan bandet spelar sitt nya album.

Men det är inte Rickard som ska inta scenen, utan klubbägaren. Rickard är dragartist. Namnet klubbägaren är en lekfull anvisning till de många Drag Queens som lever glamorösa nattklubbsliv, med nya outfits varje kväll. Som klubbägaren bjuds Rickard in för att framträda på många olika evenemang och till Pride i olika städer.

Rickard Stierna blir sminkad av vännen Saga Sassi.

Rickard ägnade sig åt teater under flera år innan han fick jobbet på Storan. Han spelade med olika fria grupper i Göteborg och sökte scenskolan. Under den här tiden fick Rickard flera gånger spela kvinnliga roller och fick höra att han var bra på det. Men även inom den kulturella och konstnärliga kontexten som är skådespeleri kunde Rickard uppleva att det var stigmatiserat att vara en feminin man.

– Jag fick höra från olika håll att jag var för fjollig, men det verkade vara både min svaghet och största styrka. Så då tänkte jag att jag borde testa precis hur fjollig jag kunde bli, minns Rickard. Det var så jag började med drag.

Rickard har alltid varit mer feminin i sitt uttryck. Under högstadiet blev han mobbad och kallad för fjollig. Men han kände själv aldrig att de mer feminina dragen i hans personlighet var någonting negativt.

– Att kallas feminin är egentligen den bästa typen av komplimang tycker jag, säger han. Det betyder ju att man bryr sig, att man vet hur man pratar om känslor, att man är omhändertagande och relationell. Så istället för att bli ledsen över att kallas feminin så har jag känt mig stolt.

Inne i logen har Rickard och kompisen Saga blivit klara med sminket. Rickard tar på sig ett par nylonstrumbyxor. Midjan på dem når långt upp över magen, han har inte rakat benen eller bröstet. Det åker på ett extra par strumpbyxor över de första och Rickard tittar ner på sin mage. Han lägger armarna om den och kramar den lite med ett självmedvetet leende.

– Den här, säger han, den här är det jag ska prata om ikväll.

Framträdandet som Rickard ska göra handlar om kroppsångest och om att inte riktigt känna igen sin egen kropp. För ett par år sedan gick Rickard upp i vikt i samband med att han åt antidepressiv medicin. Han började uppleva sådant som inte hänt förut. Som att han drog ett skämt om att vara tjock och ingen stoppade honom. Eller som att folk uttryckte att han var ”lite större”. Det är då det blir dags att bjuda upp klubbägaren till dans, som Rickard brukar säga. Med hjälp av musik och en chipspåse gör klubbägaren en pantomim som får hela publiken att skratta. Samtidigt är budskapet glasklart, flera i publiken kommer fram och tackar honom senare.

Rickard säger att klubbägaren inte direkt löser de problem eller hjärnspöken som han ibland kan ha, men att hon är ett sätt att distansera sig ifrån sig själv och skratta åt de sakerna som annars känns svårt.

– Sminket och kläderna blir som en sorts sköld, men en sköld som inte stänger inne mig utan snarare hjälper mig att uttrycka dessa tankar, säger han. Om jag hade gått upp på scen som mig själv; Rickard, och pratat om kroppsmissnöje tror jag inte det hade gett samma effekt.

Många människor kämpar med hur de ska förhålla sig till sitt utseende och samhällets förväntningar. Men det kan vara så att unga män inte ges samma utrymme som tjejer att varken experimentera med vad de gillar eller få rätt forum för att diskutera sina egna osäkerheter. Kristina Holmqvist Gattario, doktor i Psykologi, medverkade i höstas i programmet Kroppshets på SVT. I programmet säger hon att

det komplexa med mannens kroppsuppfattning att de ofta inte ventilerar sitt kroppsmissnöje. Att det inte är okej som man att uttrycka kroppsmissnöje för att det inte stämmer överens med en stereotypisk bild av manlighet som någon som är väldigt säker på sig själv.

Modevärlden, sociala medier och kändisar tror Simon Billemar kan forma kroppsidealen.

En annan som är duktig på att prata om mansnormer är Simon Billemar, 27. Han har precis kommit ifrån en föreläsning på Hvitfeldskas gymnasium. Han var där som representant från frivilligorganisationen Under Kevlaret som han har varit med och startat. Organisationen jobbar stödjande för killars psykiska hälsa och opinionsbildande kring maskulinitetsnormer.

Simon säger att Under Kevlaret vill sprida ordet om att machokultur eller mansnormer kan vara något som begränsar och skadar både män och personer i deras omgivning. De vill också vara ett komplement i genussamtal där kvinnor generellt målas upp som offer och män som förövare.

– Vi vill pålysa att män faller offer och skadas av samma machokultur som kvinnor gör, säger Simon. Inom machokulturen begränsar vi killar oss själva som människor.

Genom att prata om de här ämnena hoppas Simon och Under Kevlaret kunna engagera fler killar i jämställdhetsfrågor. Simon upplever själv att han sluppit undan en hel del kroppsångest. Han känner igen sig i beskrivningen om att man inte så ofta snackar om kroppsmissnöje killar emellan.

– Jag har vart nöjd för det mesta, säger han. Men jag tror att det knyter tillbaks till det här med att det är manligt att inte oroa sig.

Han nämner också att det blivit vanligt med många manliga profiler som äger sin kropp såsom den är. Kändisar, som Leonardo DiCaprio, låter sig fotas på stranden i sina otränade kroppar. De försöker inte gömma sig, och det får man cred för anser Simon. Att framstå som självsäker och i kontroll även om ens kropp inte är skönhetsnormativ.

– Det har ju blivit en grej med ”dad-bod”, alltså pappakropp. Man ska vara stolt över hur man ser ut och hela tiden se sig själv som en vinnare och inte som en misslyckad person. Det är manligt i sig, säger Simon.

I sitt arbete med organisationen Under Kevlaret har Simon upplevt att mycket hets kring kroppen och utseendet kan avta med åldern för killar. I takt med att deras självkänsla växer. Det är förstås individuellt, men Simon tror att det för många kan vara värst som tonåring och i tidig tjugoårsålder, eftersom man då som mest jämför sig med idealen.

Men till skillnad från osäkerhet kring sitt utseende som kanske avtar med åldern tror Simon att prestationen kring sex kan öka efter tonåren. Det är en annan stor osäkerhet som Simon tror kan finnas bland många unga vuxna och som han själv upplevt när han var yngre. Det kan finnas press att prestera väl i sängen och inbillade förväntningar från en sexpartner.

– När man kommer upp i tjugo års åldern börjar man prata mer om bra sex. Vi har också växt upp med porrideal, där vi bildar en overklig uppfattning om hur man ska se ut och vara för att tillfredsställa sin partner säger han.

Hälsa och atletisism är enligt Simon Billemar centralt för det manliga kroppsidealet.

På föreläsningen som hölls på Hvitfeldska Gymnasiet idag pratade Simon och eleverna om hur killar snackar och relaterar till varandra. Simon säger att många unga killar inte ser sina killkompisar eller sitt grabbgäng som trygga att öpp

na upp sig för.

– Relationerna till andra killar är inte rätt plats att prata om svåra ämnen eller misslyckanden. Istället kan det bli mycket skryt eller ytliga jargonger, säger han.

Även om det ibland kan vara kul tror Simon att det i längden skapar ett väldigt tomt och problematiskt samtalsklimat. Simon vet också att många killar känner sig ensamma, fast de har flera kompisar.

– Vi återkommer hela tiden till det här att många killar inte vågar visa sig sårbara för andra män, kanske inte ens för sin pappa, säger han.

Rickard Stierna ler mot sin spegelbild inne på Hagateatern, nu är det snart speldags.

När det kommer till utseende och självuttryck anser Simon Billemar att det finns en väldigt stark heteronorm i vårt samhälle idag. Han tror att en man kan komma undan med en hel del, och experimentera med sitt utseende så länge han rör sig inom heteronormen. Den homofobin som det här kan vara ett uttryck för tror Simon beror på rädsla.

– Människor är flockdjur, säger han. Vi vill passa in och ha kompisar, därför blir sådant som sticker ut på fel sätt obekvämt.

Som kille finns det starka ideal för hur en man ska vara för att accepteras som just man. Riktiga män, enligt machokulturen, tjänar mycket pengar, är självständiga och starka. Andra saker som hälsa och sociala relationer, som forskning har påvisat är avgörande för människors välmående, kan ofta nedprioriteras enligt Simon.
Konsekvenserna av den här kulturen är delvis en ojämn maktstruktur i samhället. Men också att många män lider i tysthet. I Sverige finns det ett stort mörkertal kring psykisk ohälsa bland män.

– Vi vet att det är väldigt höga siffror på killar som begår självmord utan att ha sökt vård, säger Simon. Vi behöver ändra mentaliteten kring det här. Vi behöver lära killar att lyssna på sina behov och sina känslor.

Inne i logen på Södra Allégatan 2 vänder sig Rickard Stierna mot sin egen spegelbild. Han höjer på ögonbrynen, kisar med ögonen och ler kokett. Medan Saga och han har jobbat på sminket har hans manér förändrats, det märks i hans hållning, i hur han rör sina händer. Han har blivit klubbägaren.

Rickard citerar dikten Vingen av Kent Andersson. Han önskar att vi som samhälle kunde ge varandra större frihet att uttrycka oss som vi själva vill.

– “Om man ser någon som har flugit i väg så låt dem flyga, säger han. Se där är någon som har blivit fri”.

Plötsligt blir han uppjagad, han har kommit på hur han vill definiera inte bara manlig skönhet utan skönhet överlag.

– Om någon bara vågar vara sig själv. Helt och hållet sig själv. Så är det nog det sexigaste och finaste och mest genuina som finns tror jag, säger han. Så med det sagt ska jag bli någon annan, kommer han på och skrattar åt klubbägaren i spegeln.
– Nej men att våga vara sig själv. Och våga göra lite jävla uppror.

 

 

 

 

 

 

 

Bookmark the permalink.

Comments are closed.