När vi dör


När vi dör

“Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv”, skriver Jennifer Sandberg

Vad lämnar du efter dig när du dör?

Du har haft en inverkan på vissa människors liv; så ett minne. Kanske förändrade du någonting som kommer överleva dig; ett avtryck. Dina prylar som ärvs, skänks, eller går till tippen. Och så din fysiska kropp som någon får ta hand om. Har du bestämt vad som ska hända med din familjs kroppar när ni dör?

Vilken okänslig fråga, tänker du kanske. Så låter en som aldrig har förlorat någon. När en människa dör så är det viktigaste ändå att de som lever vidare får sörja ifred, att rätt saker sägs på minnesstunden. Vi litar på att begravningsbyråer, obduktionstekniker, myndigheter, har tänkt åt oss när det gäller hur våra kroppar tas om hand.

Men i sådana fall nöjer du dig med ett system som blundar för framtiden. Vad som blir av din kropp har större betydelse än bara vart dina närstående tänder ljus på allhelgona. När vi dör finns det många skadliga miljögifter kvar i våra kroppar. Vi har också på olika sätt samlat på oss tungmetaller i kroppen, inte minst ifall man levt med batteridriven pacemaker. Dessa toxiner och tungmetaller kan inte naturen själva bryta ner utan hjälp. De begravnings- och kremeringsmetoder vi använder idag neutraliserar inte heller gifterna. Istället kontaminerar det vår jord, luft och vårt vatten.

I vissa delar av Sverige finns det för många kroppar och det blir därför för lång arbetsprocess mellan död och gravsättning. Obduktionstekniker på bårhusen blir därför tvungna att sakta ner kroppen naturliga förmultningsprocess. I Sverige är det inte ovanligt att använda formaldehyd; ett cancerframkallande konserveringsmedel. Vidare störs den naturliga nedbrytningsprocessen när kroppen begravs två meter ner i marken där jorden saknar den syre som behövs för att kistan och kroppen ska kunna brytas ned och bli till mull. Dagens forskare vet inte ens om vad den fulla skadan på vår miljö blir på grund av våra begravningsmetoder.

Jag försöker inte vara morbid eller förringa smärtan av att förlora någon. Men tänk om vi kunde planera i förväg, om vi begärde att det ska finnas hållbara sätt att ta hand om en kropp när tiden kommer för oss eller våra nära. Om vi vägrade att vara en del av de växande kyrkogårdarna och all den mark de tar upp.

“Jag skräms inte av tanken att dö”

Döden är inte onaturlig. Den borde inte vara det. Vi gör det vi kan med den tid vi får på jorden, sedan vissnar vi bort och gör plats för nytt liv. Jag är tjugotre år gammal, jag är frisk och antagligen inte alls på väg att dö. Jag skräms inte av tanken på att dö, en dag blir det min tur och det är som det ska. Men jag oroar mig ibland över vad som skulle hända med min kropp om jag dör i förtid. Det gör mig sorgsen att tänka på att vi går omkring och förstör planeten bara för att vi lever, och att vi sen inte ens kan sluta i döden. (och att vi)(och att vi sedan fortsätter in i döden)

Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv. Jag vill vara en del av kretsloppet som Mufasa berättar om för Simba i Lejonkungen; I en värld full av liv, allt förenas här, som en cirkel sluts av kärlekskraft. Av jord, tillbaka till jord.

Jag vill att ett träd markerar platsen där min kropp ligger. Ett träd som får näring av min kropp. Ett träd som sträcker sig ända till himlen, omringat av andra gravträd som ingen någonsin får hugga ner för att de är en minnesplats. En skog som får växa ostört.

Och tekniken finns redan. Det finns begravningsdräkter med svampsporer som kan neutralisera gifterna i min kropp. Maskiner som kan urskilja metallerna ur kroppsstoft. Dödsinnovationerna; tillbaka till det naturliga, till naturen. Jag hoppas att vi kan begära att tekniken görs tillgänglig för oss i Sverige, att en miljövänligare dödshantering blir vanligare. Jag hoppas jag får leva länge nog för att planera min egen jordfästning. För jag bryr mig om vad jag lämnar efter mig.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.