Från dröm till verklighet

Från dröm till verklighet

Tänk dig känslan av att inte höra hemma i din egen kropp. Känslan när du kommer in i puberteten och din kropp fylls av hormoner som inte borde finnas där. Könsdysfori finns ibland oss hela tiden och är inte bara en känsla, utan verklighet för många.

Året är 2008 och 12 åriga Zamuel Johansson Lindsjö sitter vid sin skolbänk. Framför sig har han läroboken Boken om mig själv. Dagens uppgift är att fylla i kapitlet som heter Min största dröm. På en av sidorna finns utrymme för att rita, vilket han gör. Snart är hela sidan täckt av ett självporträtt av Zamuel, ett porträtt där han har ritat sig själv med skägg. Skäggväxt är bara en av många drömmar som Zamuel idag har uppnått. Han var 16 år gammal när han tog beslutet att genomgå den könskorregeringsprocessen som skulle hjälpa honom att kroppsligt övergå från kvinna till man. Inom sig har han dock aldrig varit någon annan än sig själv, en kille.

Zamuel står som utlovat och väntar på mig vid busshållplatsen. Den lilla hunden Zorro som han tagit med sig är först fram för att hälsa när jag kliver av bussen. Vi börjar gå mot hundrastgården en bit bort, Zorro i täten med mig och Zamuel skyndandes efter.

– Det är så roligt för på kvällarna brukar jag släppa honom när vi kommer till ängen där borta, och då springer han direkt till den inhägnade rastgården. Han har liksom en hel äng att springa fritt på, säger han.

Medan vi går berättar han glatt och bekymmersfritt historier från sin uppväxt i området som vi också idag befinner oss i.

En bit bort ligger Lindhagaskolan. Zamuel berättar att han gick där under några år av hans tid på lågstadiet. Skoltiden var en tuff period i Zamuels liv, han blev mobbad en hel del och fick byta skola flera gånger. Han hade andra intressen än vad många av tjejerna i samma ålder hade. I skolan spelade han fotboll med killarna och hemma lekte han med tågbana och bilar tillsammans med sin bror.

Det har skett en markant ökning av personer som får diagnosen könsdysfori, en ökning som är störst bland barn och unga. Könsdysfori innebär att kroppen inte stämmer överens med det kön som personen själv associerar sig med. År 1999 remitterades 20 personer för utredning och behandling. En siffra som 2016 ökade till 350 personer.

 

”Pappa blev svinförbannad” 

 

Vi blickar ut över skolgården där glada skratt hörs från barnen som springer runt och leker och jag frågar Zamuel hur gammal han var när han först insåg att någonting inte kändes helt rätt. Han berättar då om ett av hans första minnen i livet från när han var fem år gammal och skulle gå på sommaravslutning på förskolan. Hans pappa hade köpt en sjömansklänning till honom och ville att han skulle ha på sig den på avslutningen. Zamuel där emot ville absolut inte ha på sig klänningen. Han bestämde sig för att i smyg klippa av kjolen.

– Pappa blev svinförbannad för den var tydligen dyr, säger han och skrattar. Men jag var lycklig för att jag fick en sjömansskjorta som jag kunde ha på mig tillsammans med mina marinblå shorts. Så jag visste vad jag ville redan då.

Det var när han började komma in i puberteten som det blev riktigt jobbigt. Zamuel berättar om hur otroligt fel han tyckte det kändes när brösten började växa och när han först fick mens.

– Det var liksom inte jag, jag kände bara att det här ska ju inte min kropp producera. Det var samma sak som när jag var liten och frågade min mamma om när den skulle växa ut. Ingenting kändes rätt liksom.

Vid rastgården springer Zorro exalterat iväg för att hämta en boll som han sedan kommer tillbaka med till Zamuel som tar upp bollen och slänger iväg den. Zamuel är bara 22 år gammal men ger intrycket av att vara flera år äldre. Han känns stabil och trygg i sig själv när han berättar om sin historia.

– Min mamma har berättat att när jag var liten och följde med henne till sjukhuset brukade läkare och sjuksköterskor som kom in i rummet säga till mamma att ”åh har du med dig din lilla son”. Mamma fick då alltid förklara att det faktiskt var hennes dotter. Själv reflekterade jag inte så mycket över det då, säger han och plockar upp bollen igen.

 

”Frågade om jag skulle byta klädstil” 

 

Zamuels mamma har under hela hans uppväxt varit sjuk i cancer och det är nu tre år sedan hon gick bort. Han berättar att mamman varit väldigt stöttande under de tuffa perioderna av hans uppväxt och att hon alltid uppmuntrade honom till att vara sig själv. När han först som fjortonåring kom ut som bisexuell och när han några år senare bestämde sig för att komma ut som transsexuell var hon den första han berättade det för.

– Det var jättejobbigt att berätta, jag var så nervös innan. Jag minns att vi satte oss vid köksbordet och jag började prata om att vissa tjejer klär sig på ett visst sätt och att vissa killar klär sig på ett annat sätt. Då frågade hon om jag skulle byta klädstil igen, säger han och ler åt minnet. Jag förklarade då att det inte riktigt var så enkelt. Då sa hon ”du vill inte vara en tjej eller hur?” och jag berättade att jag aldrig varit det. Då svarade hon bara ”nä jag vet”.

Hunden Zorro springer exalterat efter bollen som Zamuel kastar iväg över rastgården.

Vi bestämmer oss för att bege oss tillbaka till Zamuels lägenhet som ligger en bit bort från rastgården. Det första jag får syn på när vi kliver in genom dörren är fyra stora gosedjursenhörningar med regnbågsfärgade manar vilandes högst uppe på en hylla i vardagsrummet. I dörröppningen syns en stor regnbågsballong, lite trött svävandes då heliumet börjat gå ur. Vi beger oss in i Zamuels sovrum där en prideflagga pryder väggen bredvid sängen. Zamuel går fram till en bokhylla som är proppfylld av olika prylar, allt från gosedjur och tidningar till skrivblock och en tekopp med ännu fler prylar i. Han visar ett flertal inträdeskort med hans namn på till alla pridefestivaler han deltagit i som hänger längst kanten på hyllan. Det var på West Pride som han för första gången kom i kontakt med begreppet trans, ett begrepp som han bestämde sig för att ta reda på mer om.

– Jag började söka runt lite på internet för att hitta mer information och kände ganska snabbt att det var något som stämde in på mig.

Vi fortsätter in i köket där Zamuel sätter igång med att brygga kaffe. Trots att det fortfarande bara är november är köket festligt utsmyckat med olika typer utav julpynt. Glitter och julgranskulor fyller alla rummen i  lägenheten och på köksbordet står en liten gran i plast. Jag frågar honom om han gillar julen och får förvånat till svar att han både gillar och ogillar den, men att hans mamma alltid varit noga med att pynta varje år och nu försöker han hålla fast vid den traditionen. Vi sätter oss ner vid köksbordet med varsin kopp kaffe och fortsätter vårt samtal.

Bokhyllan i Zamuels sovrum är proppfylld av olika prylar.

Vintern 2012 fick Zamuel komma på informationsmöte på BUP där han bad om att få skickat en remiss till Lundströmsmottagningen. Lundströmsmottagningen är Västra Götalandsregionens utredningsenhet för personer som lider av könsdysfori. För att få genomgå en könskorrigering hos den offentliga sjukvården krävs en medicinsk diagnos och för att få en diagnos krävs det en utredning hos något av de specialiserade teamen för könsdysfori i Sverige, exempelvis Lundströmsmottagningen.

– På BUP skickade de iväg remissen samma dag och några månader senare fick jag komma på möte. Jag blev så glad, äntligen var vi påväg åt rätt håll, berättar han.

En gång i veckan fick Zamuel träffa olika utredare från Lundstömsmottagningens team, bestående av en sekreterare, socionom, psykolog och en specialistläkare i psykiatri. Han berättar för mig om de olika mötena på utredningsenheten. Om socionomen som ställde frågor om hela hans liv och om specialistläkaren som ville veta allt om hans sexuella umgänge, vem han hade haft det med och hur han hade haft det. De diskuterade även vilka typer av operationer han ville genomföra och om han skulle äta hormoner. Hos psykologen fick han göra övningar för att testa sin intelligens där han bland annat fick lägga olikformade klossar utefter ett mönster så snabbt som möjligt.

– Jag var lite skeptisk till utredningen under hela processen och förstod inte varför jag var tvungen att dela med mig av all den där informationen och varför jag var tvungen att få en diagnos.

Jag kontaktar Lennart Fällberg, vårdenhetschef på Lundströmsmottagningen, för att ta reda på mer om deras arbete. Han förtydligar hur viktig utredningen och diagnostiseringen av personerna som söker sig utredningsenheten är, då det inte går att ångra sig efter genomförandet av den könsbekräftande vården.

– Man gör förändringar i och på kroppen som inte går att återställa till sitt ursprung, därför ser vi utredningen i hög grad som en viktig period av reflektion och förberedelse, säger han.

Lennart Fällberg förklarar att det måste vara tydligt att en person har en stark önskan att tillhöra det motsatta könet samt att det finns en stark övertygelse om att de egna känslorna och reaktionerna är typiska för just det könet. Han menar också på att tillståndet ska vara förknippat med kliniskt lidande eller försämrad funktion socialt, i skolan eller vid andra sociala sammanhang.

– Det är ovanligt att vi säger nej till diagnos men det kan finnas områden som gör det svårare att genomgå en behandling, som tillexempel svår psykisk ohälsa.

Tillslut fick Zamuel det efterlängtade beskedet att han fått en diagnos. Kort där efter bokas det in ett besök hos plastikkirurgen för att planera inför hans första operation. Operationen var en så kallad mastektomi, vilket innebär att bröstvävnad tas bort för att framställa en plattare bröstkorg. Ända sedan Zamuel kom in i puberteten och fick bröst hade han lindat dem varje dag, något som han behövde göra väldigt hårt för att ge intrycket av en platt bröstkorg.

– Jag gjorde verkligen allt för att dölja dem och det gjorde väldigt ont eftersom jag lindade så hårt. Men jag gick aldrig utan. Det var en sjuk känsla när de tog bort bandagen efter operationen och det var helt platt.

Redan tre veckor efter operationen kunde Zamuel ta sin första kur med testosteron.

– Jag märkte skillnad efter en vecka. Min röst blev mörkare och mina former förflyttade sig till ställen jag inte var van vid. Helt plötsligt kunde jag använda herrjeans utan problem.

 

“Började störtlipa”

 

Zamuel började sakta men säkert känna att alla pusselbitar lades på plats, äntligen kunde han vara sig själv på alla plan. Nu var det bara några bitar kvar som fattades. Han ville juridisk ändra både sitt namn och sina fyra sista siffror i personnumret, något som innebar en lång process av både pappersarbete och väntan.

– Jag kommer ihåg när mamma ringde mig med gråten i halsen och berättade att jag fått hem brevet med bekräftelsen på att mitt namn hade ändrats. Jag började störtlipa jag med.

Idag jobbar Zamuel med det viktiga arbetet att normalisera trans-kulturen men också det övriga HBTQ-samhället, genom att bland annat föreläsa på skolor och delta i olika pridefestivaler varje år. Jag frågar honom vad han har för drömmar inför framtiden.

– Ja jag har ju redan uppnått min största döm att få skägg säger han skämtsamt. Idag njuter jag mest utav att få finnas och leva utan att behöva bry mig av vilket kön någon associerar mig med. Min mamma har lärt mig att leva i nuet, så det fortsätter jag att göra.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.