Förlora för att vinna


MMA-matcher brukar kantas av stundtals smutsigt spel utanför buren. Zvonimir vill ta en annan väg. “Jag har inget problem med att knuffa eller örfila någon på staredown, men ser det bra ut för sporten?”

Förlora för att vinna

Vissa tycker att MMA kan se brutalt ut. Det tycker tvåbarnspappan Zvonimir Kralj, 26, också. Han älskar sporten och vill bli bäst på den.

Zvonimir Kralj rör vid nätväggarna i den åttasidiga buren. Han känner sig fri. Genom nätet ser han de tomma publikplatserna. I kväll ska han slåss här. I kväll ska han känna rädsla och ångest. Han tänker att han inte vill dö.

Några timmar senare sitter han i omklädningsrummet och lindar sina händer. Egentligen vill han inte vara där. Blodiga män med spräckta pannor kommer in. Vissa spyr över golvet. Zvonimir är livrädd och vill bara gråta.

Han reser sig för att värma upp. Armarna känns som överkokt spaghetti. Det känns inte alls bra, tänker han, och ställer sig i den nedsläckta korridoren. Låten som han valt ut börjar spelas och Zvonimir går in mot buren. Han har funderat på om det beror på att han är en konstig människa, men han älskar känslan av att trotsa sina tankar.

En tjej visar långfingret mot honom på vägen in. Han vill bara krama henne. Egentligen bryr han sig inte om ifall publiken älskar eller hatar honom. Han känner ändå att han är där för dem och han är glad för det. Han ska vara en gladiator i 15 minuter och kriga.

Efter första smällen släpper allt. Äntligen får han göra det han helst hade gjort varje dag.

Det är med kärlek han beskriver den. Dagen då han går en proffsmatch i MMA. Han har upplevt sex sådana så här långt i livet. Han vill uppleva fler.

– Jag får lite gåshud när jag pratar om det, säger han.

Han sitter på köksstolen med de tunna stålbenen, i trerumslägenheten i Frölunda. Matea, 2, kommer fram till sin pappa.

– Titta! Titta!

Hon vill visa upp den rödsvarta jackan som hon fått ärva av storasyster Lola, 4.

– Vad du är söt, säger Zvonimir och ler.

 

Regnet faller över Kortedala, dit kampsportsklubben GBG MMA sedan några månader flyttat sin träningslokal.

– Det är fortfarande en del att fixa, konstaterar Zvonimir när han kliver in på det gamla fabriksgolvet, som nu är fyllt med olika typer av kampsportsmattor.

Än är det lugnt men snart ska killar och tjejer, män och kvinnor, strömma in för att träna såväl MMA som boxning och brasiliansk jiujitsu. Människor med olika bakgrund, äldre och yngre.

En grupp pojkar i de lägre tonåren kommer att slå sig ner i sofforna, på den upphöjda platsen vid ena väggen, och med intresse se Zvonimir träna sitt andra MMA-pass för dagen.


I den nya träningslokalen ansvarar Zvonimir bland annat för oktagonen. “Det är en kille som spräckt huvudet på nedre kanten, så jag ska byta ut skumgummit så det blir lite mjukare”.

Zvonimir själv växte upp på en gård i Kroatien, en bit utanför huvudstaden Zagreb. Där fanns får och grisar, mest för att familjen skulle kunna ha mat på bordet.

Visst fanns en fascination för kampsport, hos såväl Zvonimir som hos hans äldre bror Denis, men några träningsmöjligheter i närheten fanns inte. Inte heller de ekonomiska möjligheterna.

Zvonimir var elva år och trivdes med livet. Då slog hans pappas hjärta sina sista slag. En total chock för familjen. Där och då kunde inte Zvonimir greppa vad som egentligen hänt, men sorgen blev starkare med åren.

– Det känns fortfarande. I dag tänker jag att det hade varit så kul att träffa min pappa och prata lite vuxenprat. Jag var ju ett barn. Jag har fina minnen och så, men det var inget man kunde förvänta sig … att det skulle hända så tidigt.

Mamma Milica var kvar med två söner och fick i samma veva sparken från sitt jobb.

 

“Det hade varit så kul att träffa min pappa och prata lite vuxenprat. Jag var ju ett barn.”

 

2007 kom familjen Kralj till Göteborg med hopp om en bättre framtid. Men den första tiden i Sverige var tuff för Zvonimir. Under högläsningen i skolan hånskrattade klasskamraterna åt hans uttal, och han hade inga vänner som stöttade honom. Han vågade inte prata med någon, utan höll sig för sig själv.

Drygt tio år senare har svetten ännu en kväll börjat rinna från den drygt 100 kilo tunga kroppen. I media har Zvonimir Kralj beskrivits som ett av kampsportens hetaste namn.

 

Sedan starten har MMA fått brottas med ett dåligt rykte. Våldet och skaderisken har lyfts fram och fördömts, och att hårda smällar mot huvudet åtminstone inte är nyttigt har såväl aktiva som utomstående varit eniga om. Men ingen har vetat exakt hur farligt det är – och ingen vet det än.

De första professionella MMA-tävlingarna i Sverige arrangerades så sent som 2003 och inte heller internationellt är den moderna MMA:n mycket äldre. Därför har forskare inte kunnat göra långtidsuppföljningar på vilka effekter idrottandet kan få på hjärnan.

I stället är det inom den amerikanska fotbollen och – den till MMA mer närbesläktade – boxningen som forskning finns. Där har tydliga risker med upprepat våld mot huvudet också kunnat bevisas.

En av de svenska forskare som varit mest aktiv i debatten kring sportens säkerhet är Bengt Winblad, professor i geriatrik på Karolinska institutet.

– Det är som gamla gladiatorer som vandrar in, och papporna med sina söner sitter och jublar, säger han och skrattar dovt.

Han håller MMA:n som den näst värsta sporten för hjärnan, strax efter boxningen med sina mer frekventa matcher. Vid det här laget är Bengt Winblad van vid mothugg, men han står ändå fast vid sin sak. Han kan inte hindra någon från att utöva en sport, men han kan informera om vad forskningen visar, resonerar han.

– Som demensforskare ser jag att dessa personer – när de kommer upp i medelåldern – inte bara får depressiva och psykiska problem, utan också minnesproblem. De första gångerna du får en minnesförlust eller hamnar i en depression efter en match behöver det inte vara direkt relaterat till att du ska utveckla demens senare. Men ju längre du håller på och utsätts för nya sådana skador, desto större är risken.

 

“Det är som gamla gladiatorer som vandrar in, och papporna med sina söner sitter och jublar”

 

Bengt Winblad, som flera gånger prisats för sin forskning inom Alzheimerområdet, skrattar inte längre.

Gladiatorerna symboliserar det faktum att människans fascination för våld alltid har funnits. Skillnaden nu mot då, menar han, är att vi i dag vet mer om vad det kan få för konsekvenser.

Han lyfter fram boxarna Floyd Patterson, Ingemar Johansson och Muhammad Ali, som alla drabbades av demens efter den aktiva karriären.

Han lyfter fram Rebecca Carpenters kritikerrosade dokumentärfilm Requiem for a Running Back, från 2017. Filmen om hennes pappa, före detta amerikansk fotbollsspelare, som först efter sin död kunde diagnostiseras med CTE – en kronisk hjärnskada som bland annat kan framkalla ilska och depressioner. Som kan skada minnet och tankeförmågan.

 

Klockan är tre på eftermiddagen när Zvonimir öppnar dörren till förskolan. Han har precis varit hos en sjukgymnast i centrala stan för att kolla upp en skada i handen. Sjukgymnasten tror att en nerv har hamnat i kläm, och har gett honom övningar för det. Zvonimir själv tror att något är av.

På förskolans trånga hallgolv ligger jackor och kängor utspridda. Där sitter lärare som försöker klä på barnen ytterkläderna, och andra barn som försöker själva. Zvonimir kryssar sig fram till Lola, som står framför hyllan med hennes namn.

– Har du haft en bra dag? frågar han, samtidigt som han plockar ner den lila overallen från kroken på väggen

Lola nickar och trär i benen och armarna med Zvonimirs hjälp.

– Kan du försöka hitta dina skor också så ska jag leta efter Matea?

– Härborta tror jag! utbrister Lola och rusar mot skohögen precis innanför ytterdörren.


Både Zvonimir och Mika vill att deras döttrar ska lära sig någon kampsport för att kunna grundläggande självförsvar. “Det är precis som att de måste äta varje dag”, säger Zvonimir.

Lola och Matea har gått på samma förskola sedan september, när Zvonimirs fru Mika började jobba igen efter längre föräldraledighet. Zvonimir brukar både lämna och hämta barnen på förskolan för att efter såväl lämning som hämtning åka till motsatt sida av Göteborg för att träna.

Målet med träningen är tydligt: att bli rik på MMA.

– Nu har jag i princip förlorat mer pengar på att slåss än jag vunnit, men jag vet att någon gång kommer det komma tillbaka. Sedan om det blir på det sättet att jag vinner något bälte och är någon kändis, eller att jag öppnar och driver ett gym, det får bara tiden bestämma. Men jag vet att jag i alla fall kommer kunna bli ett namn i Sverige och komma långt på det.

Han är självsäker i tonen, men samtidigt medveten om riskerna. Även om han själv hittills varit förskonad från allvarligare skador vet han vad som kan hända.

– Det är många som tänker så: Är det verkligen värt alla skador? Ja, för mig är det det. Man får räkna med hjärnskakningar, skador på knäna, fingrarna, leder och så. Det är inget som kommer stoppa mig förrän den dagen någon säger: Nu kommer du vara skadad för livet. Okej, då tar jag emot det. Ska jag tänka på skadorna och så är det ingen idé att hålla på med det jag gör.

I gymnasiet fick Zvonimir möjlighet att prata om hjärnskador med en läkare som hade hört att han höll på med kampsport. Men Zvonimir ville inte prata, han ville inte höra vad som händer med hjärnan.

Samtidigt som han nu förstår att de smällar som träffar hårt mot huvudet påverkar hjärnan, tror han inte att de kommer göra ”såpass stor skada att det ska vara jätteallvarligt”. Hade han oroat sig för det hade han inte hållit på med kampsport, menar han.

– Det är klart att jag tänker, men jag har aldrig satt mig ner och tänkt att det kommer bli så och så. Jag har aldrig fått såpass mycket stryk att jag ska tänka på det. Men man vet inte… Det kan hända att jag får en hjärnskada, men jag är beredd att ta den risken. Sedan får vi se om frugan tillåter det eller inte. Det är en lite senare fråga.


I andra sporter än MMA är det viktigaste för Zvonimir att synas. “Folk hör av sig till mig efteråt och det betyder mycket, det betyder mer än en medalj”.

Det är söndag och boxningsgala i Borås. Egentligen tränar Zvonimir sällan boxning – nästan aldrig faktiskt, men han går matcher ändå. 2017 tog han SM-guld. Samma sak gäller brasiliansk jiujitsu: tävling men sällan träning. 2016 blev han svensk mästare. Nästa mål är att gå för SM-guld i fristilsbrottning och thaiboxning.

Att få proffsmatcher i MMA är å andra sidan inte helt enkelt. Där tänker han att framgångar och ett aktivt tävlande i andra kampsporter kan hjälpa till. Samtidigt vill han inte gå fler matcher än nödvändigt för att utvecklas.

– Ska jag få hjärnskador ska det kännas i fickan, säger han och skrattar. Jag vill inte gå matcher och bli sjuk i huvudet för ingenting. Jag vill möta de bästa i Sverige, Europa och världen. Jag vill vinna mot dem och sedan gå vidare. Jag vill inte stå på samma plats och stampa.

Zvonimir blickar ut mot de tre boxningsringarna med något trötta ögon. Klockan fem slutade arbetsnatten, som ordningsvakt på nattklubben Nefertiti i Göteborg. Kvart över åtta var han i Borås. Det har blivit ett par timmars sömn på en brottningsmatta i idrottshallen, men inte mycket mer än så.

 

“Jag vill möta de bästa i Sverige, Europa och världen. Jag vill vinna mot dem och sedan gå vidare”

 

Mika, Lola och Matea sitter på raden ovanför på läktaren. Zvonimir är nyrakad och skämtar om att Matea inte känner igen honom utan skägg, samtidigt som han pussar på henne.

Senare än han räknat med får han till sist gå upp i ringen. Lola följer matchen med sina rosa boxningshandskar på händerna, i en kroatisk fotbollslandslagströja. När hon blir äldre ska hon själv hålla på med någon form av kampsport.

Zvonimir får ett slag i ansiktet. Ett till, ett till och ett till. Han förlorar matchen på poäng och är förstås inte helt nöjd efteråt.

Solen har gått ner i Borås men när Lola, Matea och Mika möter honom, nedanför läktaren, ler han ändå. I morgon tränar Zvonimir Kralj nya pass för att bli bäst i världen på MMA. Vissa saker måste man vara redo att förlora för att kunna vinna.


De första åren i Sverige var Zvonimir på väg att hamna fel i livet. Då bestämde han sig för att leva mer skötsamt. “Jag vill inte vara den som folk ska peka på och säga: Den där invandraren klarar sig inte”.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.