Cancern tvingar John att flytta hud


Konsten att återvinna sig själv

 

Efter canceroperationen blir såret på John Rougheads huvud för stort för att sys igen. Nu måste han genomgå en hudtransplantation. En bit av huden på låret ska hyvlas av och flyttas till huvudet. Två veckor senare får han veta om huden fastnat.

John Roughead upptäckte cancern efter att han slagit i huvudet. Såret från smällen läkte inte. Nu ligger han inpackad i gröna papperslakan och genomgår en hudtransplantation.

– Nu kommer det att låta lite. Det är som en osthyvel kan man säga. Den tar ett jättetunt lager med hud från låret, säger sjuksköterskan Elisabeth Sandberg som sitter vid hans sida.

Verktyget dermatom används vid delhudstransplantationer för att hyvla av hud.

Men tänk om man skulle kunna genomföra en hudtransplantation utan att skära bort hud? Lars Kölby är överläkare inom plastikkirurgi och forskar just nu om att kunna skapa konstgjord hud med hjälp av en 3D-skrivare.

– Teoretiskt sett skulle vi kunna ta ett litet prov av patienten och odla upp för att skriva ut ark, efter ark efter ark med hud, säger Lars Kölby.

Två veckor efter operationen är John tillbaka på Sahlgrenska igen. Nu ska han få veta om hudtransplantatet lyckats och om den friska huden från låret fastnat.

 

Se fler bilder från operationen i bildspelet nedan:

Bildspel: Operationssjuksköterskan Kristina Hulenvik assisterar specialistläkaren Fredrik Brorsson med förberedelserna.

Bildspel: Operationssjuksköterskorna Kristina Hulenvik och Elisabeth Sandberg.

Bildspel: Specialistläkare Fredrik Brorsson sprutar in bedövning runt hudförändringen som ska skäras bort.

Bildspel: Frisk hud från låret ska hyvlas av och ersätta den sjuka hudet på huvudet.

 

Bildspel: Med en liten sax och pincett lossar Fredrik huden från huvudet.

Bildspel: Små häftklamrar används för att fästa den friska nya huden.

Bildspel: Ett förband läggs på för att skydda hudtransplantatet.

Bildspel: Överläkare Lars Kölby och Linnea Stridh Orrhult på väg in till laboratoriet. De forskar om att kunna skapa konstgjord hud.

Bildspel: En 3D-skrivare ska skriva ut hudcellerna i rätt ordning och struktur, så att konstgjord hud skapas.

Bildspel: John Roughead hemma i sin lägenhet innan första återbesöket.

Bildspel: Förbandet från operationen har suttit på i en vecka.

Bildspel: Under den första veckan efter operationen har förbandet på låret blött igenom.

Bildspel: Såret på låret liknar nu ett skrubbsår.

Bildspel: Det har nu gått två veckor sedan operationen.


Från dröm till verklighet

Från dröm till verklighet

Tänk dig känslan av att inte höra hemma i din egen kropp. Känslan när du kommer in i puberteten och din kropp fylls av hormoner som inte borde finnas där. Könsdysfori finns ibland oss hela tiden och är inte bara en känsla, utan verklighet för många.

Året är 2008 och 12 åriga Zamuel Johansson Lindsjö sitter vid sin skolbänk. Framför sig har han läroboken Boken om mig själv. Dagens uppgift är att fylla i kapitlet som heter Min största dröm. På en av sidorna finns utrymme för att rita, vilket han gör. Snart är hela sidan täckt av ett självporträtt av Zamuel, ett porträtt där han har ritat sig själv med skägg. Skäggväxt är bara en av många drömmar som Zamuel idag har uppnått. Han var 16 år gammal när han tog beslutet att genomgå den könskorregeringsprocessen som skulle hjälpa honom att kroppsligt övergå från kvinna till man. Inom sig har han dock aldrig varit någon annan än sig själv, en kille.

Zamuel står som utlovat och väntar på mig vid busshållplatsen. Den lilla hunden Zorro som han tagit med sig är först fram för att hälsa när jag kliver av bussen. Vi börjar gå mot hundrastgården en bit bort, Zorro i täten med mig och Zamuel skyndandes efter.

– Det är så roligt för på kvällarna brukar jag släppa honom när vi kommer till ängen där borta, och då springer han direkt till den inhägnade rastgården. Han har liksom en hel äng att springa fritt på, säger han.

Medan vi går berättar han glatt och bekymmersfritt historier från sin uppväxt i området som vi också idag befinner oss i.

En bit bort ligger Lindhagaskolan. Zamuel berättar att han gick där under några år av hans tid på lågstadiet. Skoltiden var en tuff period i Zamuels liv, han blev mobbad en hel del och fick byta skola flera gånger. Han hade andra intressen än vad många av tjejerna i samma ålder hade. I skolan spelade han fotboll med killarna och hemma lekte han med tågbana och bilar tillsammans med sin bror.

Det har skett en markant ökning av personer som får diagnosen könsdysfori, en ökning som är störst bland barn och unga. Könsdysfori innebär att kroppen inte stämmer överens med det kön som personen själv associerar sig med. År 1999 remitterades 20 personer för utredning och behandling. En siffra som 2016 ökade till 350 personer.

 

”Pappa blev svinförbannad” 

 

Vi blickar ut över skolgården där glada skratt hörs från barnen som springer runt och leker och jag frågar Zamuel hur gammal han var när han först insåg att någonting inte kändes helt rätt. Han berättar då om ett av hans första minnen i livet från när han var fem år gammal och skulle gå på sommaravslutning på förskolan. Hans pappa hade köpt en sjömansklänning till honom och ville att han skulle ha på sig den på avslutningen. Zamuel där emot ville absolut inte ha på sig klänningen. Han bestämde sig för att i smyg klippa av kjolen.

– Pappa blev svinförbannad för den var tydligen dyr, säger han och skrattar. Men jag var lycklig för att jag fick en sjömansskjorta som jag kunde ha på mig tillsammans med mina marinblå shorts. Så jag visste vad jag ville redan då.

Det var när han började komma in i puberteten som det blev riktigt jobbigt. Zamuel berättar om hur otroligt fel han tyckte det kändes när brösten började växa och när han först fick mens.

– Det var liksom inte jag, jag kände bara att det här ska ju inte min kropp producera. Det var samma sak som när jag var liten och frågade min mamma om när den skulle växa ut. Ingenting kändes rätt liksom.

Vid rastgården springer Zorro exalterat iväg för att hämta en boll som han sedan kommer tillbaka med till Zamuel som tar upp bollen och slänger iväg den. Zamuel är bara 22 år gammal men ger intrycket av att vara flera år äldre. Han känns stabil och trygg i sig själv när han berättar om sin historia.

– Min mamma har berättat att när jag var liten och följde med henne till sjukhuset brukade läkare och sjuksköterskor som kom in i rummet säga till mamma att ”åh har du med dig din lilla son”. Mamma fick då alltid förklara att det faktiskt var hennes dotter. Själv reflekterade jag inte så mycket över det då, säger han och plockar upp bollen igen.

 

”Frågade om jag skulle byta klädstil” 

 

Zamuels mamma har under hela hans uppväxt varit sjuk i cancer och det är nu tre år sedan hon gick bort. Han berättar att mamman varit väldigt stöttande under de tuffa perioderna av hans uppväxt och att hon alltid uppmuntrade honom till att vara sig själv. När han först som fjortonåring kom ut som bisexuell och när han några år senare bestämde sig för att komma ut som transsexuell var hon den första han berättade det för.

– Det var jättejobbigt att berätta, jag var så nervös innan. Jag minns att vi satte oss vid köksbordet och jag började prata om att vissa tjejer klär sig på ett visst sätt och att vissa killar klär sig på ett annat sätt. Då frågade hon om jag skulle byta klädstil igen, säger han och ler åt minnet. Jag förklarade då att det inte riktigt var så enkelt. Då sa hon ”du vill inte vara en tjej eller hur?” och jag berättade att jag aldrig varit det. Då svarade hon bara ”nä jag vet”.

Hunden Zorro springer exalterat efter bollen som Zamuel kastar iväg över rastgården.

Vi bestämmer oss för att bege oss tillbaka till Zamuels lägenhet som ligger en bit bort från rastgården. Det första jag får syn på när vi kliver in genom dörren är fyra stora gosedjursenhörningar med regnbågsfärgade manar vilandes högst uppe på en hylla i vardagsrummet. I dörröppningen syns en stor regnbågsballong, lite trött svävandes då heliumet börjat gå ur. Vi beger oss in i Zamuels sovrum där en prideflagga pryder väggen bredvid sängen. Zamuel går fram till en bokhylla som är proppfylld av olika prylar, allt från gosedjur och tidningar till skrivblock och en tekopp med ännu fler prylar i. Han visar ett flertal inträdeskort med hans namn på till alla pridefestivaler han deltagit i som hänger längst kanten på hyllan. Det var på West Pride som han för första gången kom i kontakt med begreppet trans, ett begrepp som han bestämde sig för att ta reda på mer om.

– Jag började söka runt lite på internet för att hitta mer information och kände ganska snabbt att det var något som stämde in på mig.

Vi fortsätter in i köket där Zamuel sätter igång med att brygga kaffe. Trots att det fortfarande bara är november är köket festligt utsmyckat med olika typer utav julpynt. Glitter och julgranskulor fyller alla rummen i  lägenheten och på köksbordet står en liten gran i plast. Jag frågar honom om han gillar julen och får förvånat till svar att han både gillar och ogillar den, men att hans mamma alltid varit noga med att pynta varje år och nu försöker han hålla fast vid den traditionen. Vi sätter oss ner vid köksbordet med varsin kopp kaffe och fortsätter vårt samtal.

Bokhyllan i Zamuels sovrum är proppfylld av olika prylar.

Vintern 2012 fick Zamuel komma på informationsmöte på BUP där han bad om att få skickat en remiss till Lundströmsmottagningen. Lundströmsmottagningen är Västra Götalandsregionens utredningsenhet för personer som lider av könsdysfori. För att få genomgå en könskorrigering hos den offentliga sjukvården krävs en medicinsk diagnos och för att få en diagnos krävs det en utredning hos något av de specialiserade teamen för könsdysfori i Sverige, exempelvis Lundströmsmottagningen.

– På BUP skickade de iväg remissen samma dag och några månader senare fick jag komma på möte. Jag blev så glad, äntligen var vi påväg åt rätt håll, berättar han.

En gång i veckan fick Zamuel träffa olika utredare från Lundstömsmottagningens team, bestående av en sekreterare, socionom, psykolog och en specialistläkare i psykiatri. Han berättar för mig om de olika mötena på utredningsenheten. Om socionomen som ställde frågor om hela hans liv och om specialistläkaren som ville veta allt om hans sexuella umgänge, vem han hade haft det med och hur han hade haft det. De diskuterade även vilka typer av operationer han ville genomföra och om han skulle äta hormoner. Hos psykologen fick han göra övningar för att testa sin intelligens där han bland annat fick lägga olikformade klossar utefter ett mönster så snabbt som möjligt.

– Jag var lite skeptisk till utredningen under hela processen och förstod inte varför jag var tvungen att dela med mig av all den där informationen och varför jag var tvungen att få en diagnos.

Jag kontaktar Lennart Fällberg, vårdenhetschef på Lundströmsmottagningen, för att ta reda på mer om deras arbete. Han förtydligar hur viktig utredningen och diagnostiseringen av personerna som söker sig utredningsenheten är, då det inte går att ångra sig efter genomförandet av den könsbekräftande vården.

– Man gör förändringar i och på kroppen som inte går att återställa till sitt ursprung, därför ser vi utredningen i hög grad som en viktig period av reflektion och förberedelse, säger han.

Lennart Fällberg förklarar att det måste vara tydligt att en person har en stark önskan att tillhöra det motsatta könet samt att det finns en stark övertygelse om att de egna känslorna och reaktionerna är typiska för just det könet. Han menar också på att tillståndet ska vara förknippat med kliniskt lidande eller försämrad funktion socialt, i skolan eller vid andra sociala sammanhang.

– Det är ovanligt att vi säger nej till diagnos men det kan finnas områden som gör det svårare att genomgå en behandling, som tillexempel svår psykisk ohälsa.

Tillslut fick Zamuel det efterlängtade beskedet att han fått en diagnos. Kort där efter bokas det in ett besök hos plastikkirurgen för att planera inför hans första operation. Operationen var en så kallad mastektomi, vilket innebär att bröstvävnad tas bort för att framställa en plattare bröstkorg. Ända sedan Zamuel kom in i puberteten och fick bröst hade han lindat dem varje dag, något som han behövde göra väldigt hårt för att ge intrycket av en platt bröstkorg.

– Jag gjorde verkligen allt för att dölja dem och det gjorde väldigt ont eftersom jag lindade så hårt. Men jag gick aldrig utan. Det var en sjuk känsla när de tog bort bandagen efter operationen och det var helt platt.

Redan tre veckor efter operationen kunde Zamuel ta sin första kur med testosteron.

– Jag märkte skillnad efter en vecka. Min röst blev mörkare och mina former förflyttade sig till ställen jag inte var van vid. Helt plötsligt kunde jag använda herrjeans utan problem.

 

“Började störtlipa”

 

Zamuel började sakta men säkert känna att alla pusselbitar lades på plats, äntligen kunde han vara sig själv på alla plan. Nu var det bara några bitar kvar som fattades. Han ville juridisk ändra både sitt namn och sina fyra sista siffror i personnumret, något som innebar en lång process av både pappersarbete och väntan.

– Jag kommer ihåg när mamma ringde mig med gråten i halsen och berättade att jag fått hem brevet med bekräftelsen på att mitt namn hade ändrats. Jag började störtlipa jag med.

Idag jobbar Zamuel med det viktiga arbetet att normalisera trans-kulturen men också det övriga HBTQ-samhället, genom att bland annat föreläsa på skolor och delta i olika pridefestivaler varje år. Jag frågar honom vad han har för drömmar inför framtiden.

– Ja jag har ju redan uppnått min största döm att få skägg säger han skämtsamt. Idag njuter jag mest utav att få finnas och leva utan att behöva bry mig av vilket kön någon associerar mig med. Min mamma har lärt mig att leva i nuet, så det fortsätter jag att göra.

Det osynliga blodet



Josefin Persdotter forskar om hur vi beter oss runt mens och varför.

Det osynliga blodet

 

Mens, mens, mens. Bindor, tamponger och mensslajm. Mens, mens och åter mens. Ord som får oss att rygga till. Men varför kan vi inte snacka om mensen? – Det finns inte ens ord för att beskriva mensen, säger Josefin Persdotter, doktorand i sociologi.

Ur snippan på skyltdockan finns en vintapp från en bag-in-box. En pöl av rödvin har tagit form under dockan och liknar ett kladdigt mensgolv. Det är bara ett exempel på den konst Josefin Persdotter skapat, som en motreaktion på tystandskulturen runt mens. Till vardags håller hon dock till vid Skanstorget i Göteborg, där hon just nu forskar och intervjuar kvinnor om hur de beter sig i badrummet vid mens.

– Dem behövde ord för att till exempel beskriva att mensen var slajmig. Dem försökte hitta sätt att beskriva blödningarna man har precis innan mens. Man har också rinnande blod ibland, klumpigt blod ibland och sen får man någon slags flytningsmix. Är det mens, eller vad ska man kalla det? Josefin berättar om hur avsaknaden av kunskap och ord om mensen påverkade hennes deltagares svar i studien.

 

“En menscykel är tiden när en kvinna är gravid tills det att hon inte är gravid”

 

Ord är dock inte det enda som saknas när det kommer till mensen. När killar på stan svarar på vad men menscykel är, hur mycket en kvinna blöder och om det är möjligt för en tampong att försvinna upp i kroppen, är svaren vitt skilda och ibland långt ifrån hur det egentligen ligger till.

– En menscykel är tiden när en kvinna är gravid tills det att hon inte är gravid, svarar en av de tillfrågade.

–Det låter väldigt jobbigt om en tampong försvinner i kroppen. Men det kanske den kan, den kommer väl ut igen på något sätt? Spekulerar en annan av killarna.

– Jag har inte haft mens. Men varje vecka liksom? Nån deciliter kanske? Spånar han sedan vidare på frågan om hur mycket man blöder vid varje mens.

Den genomsnittliga kvinnan blöder faktiskt en knapp deciliter vid varje menstillfälle. En menscykel är dock tiden från första dagen på själva mensen, till första dagen i nästa mens. Och en tampong kan inte försvinna in i kroppen, eftersom slida endast är en cirka en decimeter lång kanal som slutar med livmodertappen. Tampongen har liksom ingenstans den kan försvinna.

 

“Ingen skulle finnas till om det inte vore för mensen”

 

Okunskapen och tystnaden kring mens är dock knappast något nytt påfund. Det sägs till och med att själva ordet tabu kommer från det polynesiska ordet tapua, vilket i sin tur betyder just menstruation. Synen på mens som något äckligt och som inte bör talas om sträcker sig alltså långt tillbaka i historieböckerna. Tystnaden kan dock ha negativa konsekvenser för kvinnors hälsa och är något som Josefin Persdotter tycker borde diskuteras mer.

– Ingen skulle finnas till om det inte vore för mensen. Man borde ha en stor tacksamhet inför det här blodet, snarare än ett stort äckel.

 

 

Olika kroppar i olika tider

Olika kroppar i olika tider

Förstora, förminska, ändra filter, justera vinkel. Idag kan bilder på kroppar manipuleras tills de passar perfekt in i vår uppfattning om en idealkropp. Men reglerna för hur kroppar ska framställas har sett helt olika ut i olika tider. Individs reporter reser tillbaka i tiden för att undersöka vilka ramar kroppar har stöpts i.

– ­­Nu tror jag att människor vill se riktiga kroppar. Det blir mindre och mindre fejk och mindre retuschering av kroppar.

Modefotografen Phil Baro Thomas kommer i sitt yrke nära gestaltningen av kroppen. I sin bransch ser han en utveckling som tyder på att människor börjar bli mer öppna för att se olika typer av kroppar och acceptera sig själva precis som de är. Men så har det inte alltid varit.


Phil Baro Thomas får genom sitt yrke som fotograf se en förändring i synen på hur kroppar gestaltas.

Det har alltid funnits normer som bestämt hur den perfekta kroppen ska se ut. Bilden av idealkroppen har formats av samhällsfaktorer som klassförhållanden, konst, religion och teknisk utveckling. Där atletiska kroppar idoliserades under Antiken, strävade man på 1600-talet istället efter att förmedla en idé om välstånd och överflöd med en större kropp och blek hy.

Länge var det överklassen som hade råd att beställa konst och hade därför inflytande över hur kropparna gestaltades. Men under 1800-talet började utvecklingen peka åt ett annat håll. Muséer och konstsalonger öppnade för allmänheten och andra samhällsklasser fick ta större plats i konsten.

Idag har vi större tillgång till bilder på kroppar än någonsin tidigare. Målningar och skulpturer har fått lämna plats åt fotografier och rörliga bilder, samtidigt som muséerna slåss med sociala medier och reklam om vår uppmärksamhet. Phil Baro Thomas menar att vår ökade möjlighet att synas också ökar vår möjlighet att påverka vilka kroppar som får synas.

– Folk använder sina röster,. sina sociala medier, sina åsikter, vad de kollar på, vad de gillar, vad de lägger upp… Alla använder vad de kan för att skicka ett budskap till företag och säga “det här är inte accepterat längre, ni måste förändras.”

Förlora för att vinna


MMA-matcher brukar kantas av stundtals smutsigt spel utanför buren. Zvonimir vill ta en annan väg. “Jag har inget problem med att knuffa eller örfila någon på staredown, men ser det bra ut för sporten?”

Förlora för att vinna

Vissa tycker att MMA kan se brutalt ut. Det tycker tvåbarnspappan Zvonimir Kralj, 26, också. Han älskar sporten och vill bli bäst på den.

Zvonimir Kralj rör vid nätväggarna i den åttasidiga buren. Han känner sig fri. Genom nätet ser han de tomma publikplatserna. I kväll ska han slåss här. I kväll ska han känna rädsla och ångest. Han tänker att han inte vill dö.

Några timmar senare sitter han i omklädningsrummet och lindar sina händer. Egentligen vill han inte vara där. Blodiga män med spräckta pannor kommer in. Vissa spyr över golvet. Zvonimir är livrädd och vill bara gråta.

Han reser sig för att värma upp. Armarna känns som överkokt spaghetti. Det känns inte alls bra, tänker han, och ställer sig i den nedsläckta korridoren. Låten som han valt ut börjar spelas och Zvonimir går in mot buren. Han har funderat på om det beror på att han är en konstig människa, men han älskar känslan av att trotsa sina tankar.

En tjej visar långfingret mot honom på vägen in. Han vill bara krama henne. Egentligen bryr han sig inte om ifall publiken älskar eller hatar honom. Han känner ändå att han är där för dem och han är glad för det. Han ska vara en gladiator i 15 minuter och kriga.

Efter första smällen släpper allt. Äntligen får han göra det han helst hade gjort varje dag.

Det är med kärlek han beskriver den. Dagen då han går en proffsmatch i MMA. Han har upplevt sex sådana så här långt i livet. Han vill uppleva fler.

– Jag får lite gåshud när jag pratar om det, säger han.

Han sitter på köksstolen med de tunna stålbenen, i trerumslägenheten i Frölunda. Matea, 2, kommer fram till sin pappa.

– Titta! Titta!

Hon vill visa upp den rödsvarta jackan som hon fått ärva av storasyster Lola, 4.

– Vad du är söt, säger Zvonimir och ler.

 

Regnet faller över Kortedala, dit kampsportsklubben GBG MMA sedan några månader flyttat sin träningslokal.

– Det är fortfarande en del att fixa, konstaterar Zvonimir när han kliver in på det gamla fabriksgolvet, som nu är fyllt med olika typer av kampsportsmattor.

Än är det lugnt men snart ska killar och tjejer, män och kvinnor, strömma in för att träna såväl MMA som boxning och brasiliansk jiujitsu. Människor med olika bakgrund, äldre och yngre.

En grupp pojkar i de lägre tonåren kommer att slå sig ner i sofforna, på den upphöjda platsen vid ena väggen, och med intresse se Zvonimir träna sitt andra MMA-pass för dagen.


I den nya träningslokalen ansvarar Zvonimir bland annat för oktagonen. “Det är en kille som spräckt huvudet på nedre kanten, så jag ska byta ut skumgummit så det blir lite mjukare”.

Zvonimir själv växte upp på en gård i Kroatien, en bit utanför huvudstaden Zagreb. Där fanns får och grisar, mest för att familjen skulle kunna ha mat på bordet.

Visst fanns en fascination för kampsport, hos såväl Zvonimir som hos hans äldre bror Denis, men några träningsmöjligheter i närheten fanns inte. Inte heller de ekonomiska möjligheterna.

Zvonimir var elva år och trivdes med livet. Då slog hans pappas hjärta sina sista slag. En total chock för familjen. Där och då kunde inte Zvonimir greppa vad som egentligen hänt, men sorgen blev starkare med åren.

– Det känns fortfarande. I dag tänker jag att det hade varit så kul att träffa min pappa och prata lite vuxenprat. Jag var ju ett barn. Jag har fina minnen och så, men det var inget man kunde förvänta sig … att det skulle hända så tidigt.

Mamma Milica var kvar med två söner och fick i samma veva sparken från sitt jobb.

 

“Det hade varit så kul att träffa min pappa och prata lite vuxenprat. Jag var ju ett barn.”

 

2007 kom familjen Kralj till Göteborg med hopp om en bättre framtid. Men den första tiden i Sverige var tuff för Zvonimir. Under högläsningen i skolan hånskrattade klasskamraterna åt hans uttal, och han hade inga vänner som stöttade honom. Han vågade inte prata med någon, utan höll sig för sig själv.

Drygt tio år senare har svetten ännu en kväll börjat rinna från den drygt 100 kilo tunga kroppen. I media har Zvonimir Kralj beskrivits som ett av kampsportens hetaste namn.

 

Sedan starten har MMA fått brottas med ett dåligt rykte. Våldet och skaderisken har lyfts fram och fördömts, och att hårda smällar mot huvudet åtminstone inte är nyttigt har såväl aktiva som utomstående varit eniga om. Men ingen har vetat exakt hur farligt det är – och ingen vet det än.

De första professionella MMA-tävlingarna i Sverige arrangerades så sent som 2003 och inte heller internationellt är den moderna MMA:n mycket äldre. Därför har forskare inte kunnat göra långtidsuppföljningar på vilka effekter idrottandet kan få på hjärnan.

I stället är det inom den amerikanska fotbollen och – den till MMA mer närbesläktade – boxningen som forskning finns. Där har tydliga risker med upprepat våld mot huvudet också kunnat bevisas.

En av de svenska forskare som varit mest aktiv i debatten kring sportens säkerhet är Bengt Winblad, professor i geriatrik på Karolinska institutet.

– Det är som gamla gladiatorer som vandrar in, och papporna med sina söner sitter och jublar, säger han och skrattar dovt.

Han håller MMA:n som den näst värsta sporten för hjärnan, strax efter boxningen med sina mer frekventa matcher. Vid det här laget är Bengt Winblad van vid mothugg, men han står ändå fast vid sin sak. Han kan inte hindra någon från att utöva en sport, men han kan informera om vad forskningen visar, resonerar han.

– Som demensforskare ser jag att dessa personer – när de kommer upp i medelåldern – inte bara får depressiva och psykiska problem, utan också minnesproblem. De första gångerna du får en minnesförlust eller hamnar i en depression efter en match behöver det inte vara direkt relaterat till att du ska utveckla demens senare. Men ju längre du håller på och utsätts för nya sådana skador, desto större är risken.

 

“Det är som gamla gladiatorer som vandrar in, och papporna med sina söner sitter och jublar”

 

Bengt Winblad, som flera gånger prisats för sin forskning inom Alzheimerområdet, skrattar inte längre.

Gladiatorerna symboliserar det faktum att människans fascination för våld alltid har funnits. Skillnaden nu mot då, menar han, är att vi i dag vet mer om vad det kan få för konsekvenser.

Han lyfter fram boxarna Floyd Patterson, Ingemar Johansson och Muhammad Ali, som alla drabbades av demens efter den aktiva karriären.

Han lyfter fram Rebecca Carpenters kritikerrosade dokumentärfilm Requiem for a Running Back, från 2017. Filmen om hennes pappa, före detta amerikansk fotbollsspelare, som först efter sin död kunde diagnostiseras med CTE – en kronisk hjärnskada som bland annat kan framkalla ilska och depressioner. Som kan skada minnet och tankeförmågan.

 

Klockan är tre på eftermiddagen när Zvonimir öppnar dörren till förskolan. Han har precis varit hos en sjukgymnast i centrala stan för att kolla upp en skada i handen. Sjukgymnasten tror att en nerv har hamnat i kläm, och har gett honom övningar för det. Zvonimir själv tror att något är av.

På förskolans trånga hallgolv ligger jackor och kängor utspridda. Där sitter lärare som försöker klä på barnen ytterkläderna, och andra barn som försöker själva. Zvonimir kryssar sig fram till Lola, som står framför hyllan med hennes namn.

– Har du haft en bra dag? frågar han, samtidigt som han plockar ner den lila overallen från kroken på väggen

Lola nickar och trär i benen och armarna med Zvonimirs hjälp.

– Kan du försöka hitta dina skor också så ska jag leta efter Matea?

– Härborta tror jag! utbrister Lola och rusar mot skohögen precis innanför ytterdörren.


Både Zvonimir och Mika vill att deras döttrar ska lära sig någon kampsport för att kunna grundläggande självförsvar. “Det är precis som att de måste äta varje dag”, säger Zvonimir.

Lola och Matea har gått på samma förskola sedan september, när Zvonimirs fru Mika började jobba igen efter längre föräldraledighet. Zvonimir brukar både lämna och hämta barnen på förskolan för att efter såväl lämning som hämtning åka till motsatt sida av Göteborg för att träna.

Målet med träningen är tydligt: att bli rik på MMA.

– Nu har jag i princip förlorat mer pengar på att slåss än jag vunnit, men jag vet att någon gång kommer det komma tillbaka. Sedan om det blir på det sättet att jag vinner något bälte och är någon kändis, eller att jag öppnar och driver ett gym, det får bara tiden bestämma. Men jag vet att jag i alla fall kommer kunna bli ett namn i Sverige och komma långt på det.

Han är självsäker i tonen, men samtidigt medveten om riskerna. Även om han själv hittills varit förskonad från allvarligare skador vet han vad som kan hända.

– Det är många som tänker så: Är det verkligen värt alla skador? Ja, för mig är det det. Man får räkna med hjärnskakningar, skador på knäna, fingrarna, leder och så. Det är inget som kommer stoppa mig förrän den dagen någon säger: Nu kommer du vara skadad för livet. Okej, då tar jag emot det. Ska jag tänka på skadorna och så är det ingen idé att hålla på med det jag gör.

I gymnasiet fick Zvonimir möjlighet att prata om hjärnskador med en läkare som hade hört att han höll på med kampsport. Men Zvonimir ville inte prata, han ville inte höra vad som händer med hjärnan.

Samtidigt som han nu förstår att de smällar som träffar hårt mot huvudet påverkar hjärnan, tror han inte att de kommer göra ”såpass stor skada att det ska vara jätteallvarligt”. Hade han oroat sig för det hade han inte hållit på med kampsport, menar han.

– Det är klart att jag tänker, men jag har aldrig satt mig ner och tänkt att det kommer bli så och så. Jag har aldrig fått såpass mycket stryk att jag ska tänka på det. Men man vet inte… Det kan hända att jag får en hjärnskada, men jag är beredd att ta den risken. Sedan får vi se om frugan tillåter det eller inte. Det är en lite senare fråga.


I andra sporter än MMA är det viktigaste för Zvonimir att synas. “Folk hör av sig till mig efteråt och det betyder mycket, det betyder mer än en medalj”.

Det är söndag och boxningsgala i Borås. Egentligen tränar Zvonimir sällan boxning – nästan aldrig faktiskt, men han går matcher ändå. 2017 tog han SM-guld. Samma sak gäller brasiliansk jiujitsu: tävling men sällan träning. 2016 blev han svensk mästare. Nästa mål är att gå för SM-guld i fristilsbrottning och thaiboxning.

Att få proffsmatcher i MMA är å andra sidan inte helt enkelt. Där tänker han att framgångar och ett aktivt tävlande i andra kampsporter kan hjälpa till. Samtidigt vill han inte gå fler matcher än nödvändigt för att utvecklas.

– Ska jag få hjärnskador ska det kännas i fickan, säger han och skrattar. Jag vill inte gå matcher och bli sjuk i huvudet för ingenting. Jag vill möta de bästa i Sverige, Europa och världen. Jag vill vinna mot dem och sedan gå vidare. Jag vill inte stå på samma plats och stampa.

Zvonimir blickar ut mot de tre boxningsringarna med något trötta ögon. Klockan fem slutade arbetsnatten, som ordningsvakt på nattklubben Nefertiti i Göteborg. Kvart över åtta var han i Borås. Det har blivit ett par timmars sömn på en brottningsmatta i idrottshallen, men inte mycket mer än så.

 

“Jag vill möta de bästa i Sverige, Europa och världen. Jag vill vinna mot dem och sedan gå vidare”

 

Mika, Lola och Matea sitter på raden ovanför på läktaren. Zvonimir är nyrakad och skämtar om att Matea inte känner igen honom utan skägg, samtidigt som han pussar på henne.

Senare än han räknat med får han till sist gå upp i ringen. Lola följer matchen med sina rosa boxningshandskar på händerna, i en kroatisk fotbollslandslagströja. När hon blir äldre ska hon själv hålla på med någon form av kampsport.

Zvonimir får ett slag i ansiktet. Ett till, ett till och ett till. Han förlorar matchen på poäng och är förstås inte helt nöjd efteråt.

Solen har gått ner i Borås men när Lola, Matea och Mika möter honom, nedanför läktaren, ler han ändå. I morgon tränar Zvonimir Kralj nya pass för att bli bäst i världen på MMA. Vissa saker måste man vara redo att förlora för att kunna vinna.


De första åren i Sverige var Zvonimir på väg att hamna fel i livet. Då bestämde han sig för att leva mer skötsamt. “Jag vill inte vara den som folk ska peka på och säga: Den där invandraren klarar sig inte”.

“Våga gör lite jävla uppror!”


“Våga gör lite jävla uppror!”

Du är för feminin. Det sägs som en förolämpning och Rickard Stierna har hört det många gånger. Men det har inte den tänkta effekten; feminint är relationellt, känslomässigt, vackert. Egenskaper som Rickard önskar att flera män skulle våga visa.

Klockan börjar närma sig speldags och inne i den långsmala logen börjar det bli trångt. Saga Sassi och klubbägaren har spritt ut sig över två bänkplatser med sina sminksvampar, glittriga ögonskuggor och perukhållare. Andra har fyllt resten av bänkutrymmet med julmust, cigarettpaket, flera blockflöjter i trä. Någon har tagit med sig take-away sushi som får rummet att lukta ingefära. Fönstersitsen i rummets ända fönster har fyllts med väskor och kappor. Musiker och artister som repat färdigt börjar vandra in och ut ur logen. Några nyfikna hittar ett hörn att tränga in sig i för att titta på en stund när klubbägaren gör sig i ordning. Det är fler artister som behöver prova klänningar och sitta framför sminkspeglarna. En av tjejerna pratar om sin sminkning och att hon tänker köra en avskalad, naturlig look.

– Jag med, skämtar klubbägaren. Bara lite lypsyl och maskara, säger hon och skrattar.

På Hagateatern, ska det bli det releasefest för bandet Josephi. Runtom på Järntorget rör sig många människor trots att det är söndagskväll. Bandet bär in mikrofonställ och orientaliska mattor genom sidoentrén till Södra Allégatan 2. Rickard Stierna, 28, tränger sig förbi dem. Han är lång, enkelt klädd i luvtröja och jeans. Han ser nyrakad ut. Rickard utmärker sig inte på något särskilt sätt från kvällens andra medverkande som vimlar in och ut ur teatern. Medlemmarna i bandet Josephi har pluggat tillsammans med Rickard på Kulturverkstan. Numera jobbar Rickard som producent på Stora Teatern. Men ikväll har han blivit tillfrågad att vara konferencier på de gamla klasskamraternas skivsläpp. Han ska också hålla en av flera akter innan bandet spelar sitt nya album.

Men det är inte Rickard som ska inta scenen, utan klubbägaren. Rickard är dragartist. Namnet klubbägaren är en lekfull anvisning till de många Drag Queens som lever glamorösa nattklubbsliv, med nya outfits varje kväll. Som klubbägaren bjuds Rickard in för att framträda på många olika evenemang och till Pride i olika städer.

Rickard Stierna blir sminkad av vännen Saga Sassi.

Rickard ägnade sig åt teater under flera år innan han fick jobbet på Storan. Han spelade med olika fria grupper i Göteborg och sökte scenskolan. Under den här tiden fick Rickard flera gånger spela kvinnliga roller och fick höra att han var bra på det. Men även inom den kulturella och konstnärliga kontexten som är skådespeleri kunde Rickard uppleva att det var stigmatiserat att vara en feminin man.

– Jag fick höra från olika håll att jag var för fjollig, men det verkade vara både min svaghet och största styrka. Så då tänkte jag att jag borde testa precis hur fjollig jag kunde bli, minns Rickard. Det var så jag började med drag.

Rickard har alltid varit mer feminin i sitt uttryck. Under högstadiet blev han mobbad och kallad för fjollig. Men han kände själv aldrig att de mer feminina dragen i hans personlighet var någonting negativt.

– Att kallas feminin är egentligen den bästa typen av komplimang tycker jag, säger han. Det betyder ju att man bryr sig, att man vet hur man pratar om känslor, att man är omhändertagande och relationell. Så istället för att bli ledsen över att kallas feminin så har jag känt mig stolt.

Inne i logen har Rickard och kompisen Saga blivit klara med sminket. Rickard tar på sig ett par nylonstrumbyxor. Midjan på dem når långt upp över magen, han har inte rakat benen eller bröstet. Det åker på ett extra par strumpbyxor över de första och Rickard tittar ner på sin mage. Han lägger armarna om den och kramar den lite med ett självmedvetet leende.

– Den här, säger han, den här är det jag ska prata om ikväll.

Framträdandet som Rickard ska göra handlar om kroppsångest och om att inte riktigt känna igen sin egen kropp. För ett par år sedan gick Rickard upp i vikt i samband med att han åt antidepressiv medicin. Han började uppleva sådant som inte hänt förut. Som att han drog ett skämt om att vara tjock och ingen stoppade honom. Eller som att folk uttryckte att han var ”lite större”. Det är då det blir dags att bjuda upp klubbägaren till dans, som Rickard brukar säga. Med hjälp av musik och en chipspåse gör klubbägaren en pantomim som får hela publiken att skratta. Samtidigt är budskapet glasklart, flera i publiken kommer fram och tackar honom senare.

Rickard säger att klubbägaren inte direkt löser de problem eller hjärnspöken som han ibland kan ha, men att hon är ett sätt att distansera sig ifrån sig själv och skratta åt de sakerna som annars känns svårt.

– Sminket och kläderna blir som en sorts sköld, men en sköld som inte stänger inne mig utan snarare hjälper mig att uttrycka dessa tankar, säger han. Om jag hade gått upp på scen som mig själv; Rickard, och pratat om kroppsmissnöje tror jag inte det hade gett samma effekt.

Många människor kämpar med hur de ska förhålla sig till sitt utseende och samhällets förväntningar. Men det kan vara så att unga män inte ges samma utrymme som tjejer att varken experimentera med vad de gillar eller få rätt forum för att diskutera sina egna osäkerheter. Kristina Holmqvist Gattario, doktor i Psykologi, medverkade i höstas i programmet Kroppshets på SVT. I programmet säger hon att

det komplexa med mannens kroppsuppfattning att de ofta inte ventilerar sitt kroppsmissnöje. Att det inte är okej som man att uttrycka kroppsmissnöje för att det inte stämmer överens med en stereotypisk bild av manlighet som någon som är väldigt säker på sig själv.

Modevärlden, sociala medier och kändisar tror Simon Billemar kan forma kroppsidealen.

En annan som är duktig på att prata om mansnormer är Simon Billemar, 27. Han har precis kommit ifrån en föreläsning på Hvitfeldskas gymnasium. Han var där som representant från frivilligorganisationen Under Kevlaret som han har varit med och startat. Organisationen jobbar stödjande för killars psykiska hälsa och opinionsbildande kring maskulinitetsnormer.

Simon säger att Under Kevlaret vill sprida ordet om att machokultur eller mansnormer kan vara något som begränsar och skadar både män och personer i deras omgivning. De vill också vara ett komplement i genussamtal där kvinnor generellt målas upp som offer och män som förövare.

– Vi vill pålysa att män faller offer och skadas av samma machokultur som kvinnor gör, säger Simon. Inom machokulturen begränsar vi killar oss själva som människor.

Genom att prata om de här ämnena hoppas Simon och Under Kevlaret kunna engagera fler killar i jämställdhetsfrågor. Simon upplever själv att han sluppit undan en hel del kroppsångest. Han känner igen sig i beskrivningen om att man inte så ofta snackar om kroppsmissnöje killar emellan.

– Jag har vart nöjd för det mesta, säger han. Men jag tror att det knyter tillbaks till det här med att det är manligt att inte oroa sig.

Han nämner också att det blivit vanligt med många manliga profiler som äger sin kropp såsom den är. Kändisar, som Leonardo DiCaprio, låter sig fotas på stranden i sina otränade kroppar. De försöker inte gömma sig, och det får man cred för anser Simon. Att framstå som självsäker och i kontroll även om ens kropp inte är skönhetsnormativ.

– Det har ju blivit en grej med ”dad-bod”, alltså pappakropp. Man ska vara stolt över hur man ser ut och hela tiden se sig själv som en vinnare och inte som en misslyckad person. Det är manligt i sig, säger Simon.

I sitt arbete med organisationen Under Kevlaret har Simon upplevt att mycket hets kring kroppen och utseendet kan avta med åldern för killar. I takt med att deras självkänsla växer. Det är förstås individuellt, men Simon tror att det för många kan vara värst som tonåring och i tidig tjugoårsålder, eftersom man då som mest jämför sig med idealen.

Men till skillnad från osäkerhet kring sitt utseende som kanske avtar med åldern tror Simon att prestationen kring sex kan öka efter tonåren. Det är en annan stor osäkerhet som Simon tror kan finnas bland många unga vuxna och som han själv upplevt när han var yngre. Det kan finnas press att prestera väl i sängen och inbillade förväntningar från en sexpartner.

– När man kommer upp i tjugo års åldern börjar man prata mer om bra sex. Vi har också växt upp med porrideal, där vi bildar en overklig uppfattning om hur man ska se ut och vara för att tillfredsställa sin partner säger han.

Hälsa och atletisism är enligt Simon Billemar centralt för det manliga kroppsidealet.

På föreläsningen som hölls på Hvitfeldska Gymnasiet idag pratade Simon och eleverna om hur killar snackar och relaterar till varandra. Simon säger att många unga killar inte ser sina killkompisar eller sitt grabbgäng som trygga att öpp

na upp sig för.

– Relationerna till andra killar är inte rätt plats att prata om svåra ämnen eller misslyckanden. Istället kan det bli mycket skryt eller ytliga jargonger, säger han.

Även om det ibland kan vara kul tror Simon att det i längden skapar ett väldigt tomt och problematiskt samtalsklimat. Simon vet också att många killar känner sig ensamma, fast de har flera kompisar.

– Vi återkommer hela tiden till det här att många killar inte vågar visa sig sårbara för andra män, kanske inte ens för sin pappa, säger han.

Rickard Stierna ler mot sin spegelbild inne på Hagateatern, nu är det snart speldags.

När det kommer till utseende och självuttryck anser Simon Billemar att det finns en väldigt stark heteronorm i vårt samhälle idag. Han tror att en man kan komma undan med en hel del, och experimentera med sitt utseende så länge han rör sig inom heteronormen. Den homofobin som det här kan vara ett uttryck för tror Simon beror på rädsla.

– Människor är flockdjur, säger han. Vi vill passa in och ha kompisar, därför blir sådant som sticker ut på fel sätt obekvämt.

Som kille finns det starka ideal för hur en man ska vara för att accepteras som just man. Riktiga män, enligt machokulturen, tjänar mycket pengar, är självständiga och starka. Andra saker som hälsa och sociala relationer, som forskning har påvisat är avgörande för människors välmående, kan ofta nedprioriteras enligt Simon.
Konsekvenserna av den här kulturen är delvis en ojämn maktstruktur i samhället. Men också att många män lider i tysthet. I Sverige finns det ett stort mörkertal kring psykisk ohälsa bland män.

– Vi vet att det är väldigt höga siffror på killar som begår självmord utan att ha sökt vård, säger Simon. Vi behöver ändra mentaliteten kring det här. Vi behöver lära killar att lyssna på sina behov och sina känslor.

Inne i logen på Södra Allégatan 2 vänder sig Rickard Stierna mot sin egen spegelbild. Han höjer på ögonbrynen, kisar med ögonen och ler kokett. Medan Saga och han har jobbat på sminket har hans manér förändrats, det märks i hans hållning, i hur han rör sina händer. Han har blivit klubbägaren.

Rickard citerar dikten Vingen av Kent Andersson. Han önskar att vi som samhälle kunde ge varandra större frihet att uttrycka oss som vi själva vill.

– “Om man ser någon som har flugit i väg så låt dem flyga, säger han. Se där är någon som har blivit fri”.

Plötsligt blir han uppjagad, han har kommit på hur han vill definiera inte bara manlig skönhet utan skönhet överlag.

– Om någon bara vågar vara sig själv. Helt och hållet sig själv. Så är det nog det sexigaste och finaste och mest genuina som finns tror jag, säger han. Så med det sagt ska jag bli någon annan, kommer han på och skrattar åt klubbägaren i spegeln.
– Nej men att våga vara sig själv. Och våga göra lite jävla uppror.

 

 

 

 

 

 

 

Smärtan krossade OS-drömmen



Oskar ser träningslokalen som sitt andra hem, en plats som har spenderat mycket tid i enda sedan han var nyfödd.

Smärtan krossade OS-drömmen

 

Vi har alla hört att fysisk aktivitet är bra för att motverka psykisk ohälsa. Men det finns en risk att fysisk aktivitet går över en ohälsosam gräns. Det kallas elitidrott. Att pressa sin kropp till max dag in och dag ut leder lätt till skador och hur länge står man ut med smärta för att jaga sin dröm?

Oskar Stillman, 23, började träna tyngdlyftning när han var 6 år gammal. Efter flera år av stenhård träning så orkade varken kroppen eller huvudet längre. Under flera år både tränade och tävlade han med smärta. Allt för en dröm om att en dag på vara med i OS. Under åren som gick frågade Oskar sig själv flera gånger om det var värt det. Hur ont ska man egentligen behöva ha?

Hör honom berätta med egna ord om SM-gulden, OS-drömmen, smärtan och det svåra beslutet att ge upp.

— Det var en tung känsla att inte veta vad man skulle göra det var ens liv man hade vigt åt en och samma sak. Det var det jag ville. Varje dag sen den började göra ont så har min kropp svikit mig,  säger Oskar Stillman.

 

 

Foto: Leif Ewald

 

Den 4 juli 2018 lägger Oskar upp ett klipp på Instagram. Under den skriver han “Femte plats i år igen på SM. Nästa år kommer jag tillbaka starkare oavsett vad det gäller.” Några månader senare refererar han till det här lyftet som hans sista i tävlingssammanhang.

 

 

“Jag vet hur mycket smärta som ligger bakom”

 

Bonusmaterial

Klicka på bilderna för att höra Oskar själv berätta om hur det gick till när han blev uttagen till landslaget,  vilken låt han aldrig bommat ett lyft till och om när hans tränare sa upp sig

 

         

Den glamorösa sportens tuffa baksida

Den glamorösa sportens tuffa baksida

Halva året får du äta hur mycket du vill, andra halvan svälter du dig. Många atleter har tusentals följare på sociala medier där de visar upp hur deras kroppar stegvis förändras inför tävling. Men bakom superkropparna döljer sig en mindre hälsosam sida.

Belysningen i konferenssalen på hotellet i Lund dämpas. Den påminner om en biosalong och de fåtöljliknande stolarna börjar fyllas på. Klockan är fem i åtta på morgonen och konferensiären tar plats på scen. Om fem minuter är det dags. Här och var syns fejk-solbrända atleter. Vissa tar det lugnt i sina badrockar och andra är koncentrerade när de gör sina sista förberedelser.

– Antingen vinner jag eller så kommer jag komma sist, säger Ada Johansen, 26, som efter tuffa och långa förberedelser snart är framme vid sitt mål.


Ett utdrag från Adas kostschema som hon gick på större delen av sin diet och fram till sex veckor innan tävling.
*Whey 100 är ett proteinpulver.

Det är tolv dagar kvar tills Bikini Fitness tävlingen i Lund. Runt Varbergsstation är det så grått som det ofta är i mitten av november när solen inte tittar fram. Det är måndagseftermiddag och människorna som syns har precis hoppat av tåget som ankommit från Göteborg.

Bland folket som rör sig från perrongen syns Ada. Hon passerar stationen på den vanliga promenaden till gymmet. Hon är klädd i träningskläder och över axeln hänger träningsväskan. I handen har hon med sig ett paket fryst sparris som har stört henne hela dagen.

– Det är något fel på det här paketet, det är inte ordentligt fryst. Jag har redan varit och bytt det en gång idag så nu får min styvpappa gå tillbaka till affären och se till att jag får pengarna tillbaka. Jag måste ha sparris till min kyckling, säger Ada irriterad.

Hon gjorde debut i Bikini Fitness förra året och i år ska hon göra två tävlingar. Först är det Decembercupen i Lund den 24:e november och veckan efter är det Luciapokalen under Fitnessfestivalen i Stockholm.

 

“Det kan bli lite löjligt och onajs”

 

Många associerar gärna sporten, och framför allt Bikini Fitness, med skönhetstävlingar. Atleterna bedöms utifrån deras fysik men helhetsuttrycket med både smink, hår och utstrålning bedöms också. Kvaliteten på musklerna bedöms inte, men rygg och benstomme ska vara proportionerliga.

”Bedömningen startar med det övergripande intrycket av fysiken och ska omfatta hår, smink och ansikte, kroppens totala utveckling och form, presentation av en balanserad, proportionerlig och symmetrisk utvecklad och komplett fysik. Hudens kondition och ton och den tävlandes förmåga att presentera sig själv med självförtroende, värdighet och elegans ska också bedömas” – utdrag från regelboken för Bikini Fitness.

Ada skrattar till när hon går igenom reglerna och läser att ”huden ska ha en mjuk och hälsosam lyster utan celluliter”. Trots att hon älskar sporten har hon inga problem att ställa sig kritisk till vissa moment. Däremot ger hon intrycket av självdistans, är medveten om vad hon håller på med och att hon trots allt finner sig i att vissa saker är som det är. Lite som att hon vet att mycket kan uppfattas som löjligt men trots det så tar kärleken till sporten över.

– Det kan bli lite löjligt och onajs. Jag sliter som en varg, svettig och osminkad på gymmet. Sen blir det helt plötsligt glamoröst med smink och högklackade skor på tävling. Men jag är sådan vinnarskalle och ser verkligen detta som en sport, tror man måste göra det för att orka, säger Ada med en självklar ton.

I år är det ett nytt team och nya coacher som gäller och hon har ett stort sug av revansch från mindre lyckade tävlingar förra året. Tanken från början var att inte tävla i år. Efter en diet i somras ansåg hennes tränare att formen var så pass bra att hon borde tävla redan i år. Sedan dess har hon fortsatt gå på diet och förberett kroppen på vad som komma skall.

– Jag är ganska sliten i kroppen nu och har låg energi så det är jobbigt att träna. Jag har gått på diet sen i maj och tänker nästan alltid på mat nu för tiden, säger Ada men det är svårt att tänka sig att hon går på diet för energin lyser fortfarande.


På gymmet hemma i Varberg spenderar Ada större delen av sin lediga tid. Inför tävlingen är orken mindre så tempot blir lägre och hon får minska kilona på vikterna. Men passen avslutas alltid med att ta några bilder till Instagram.

Klockan har inte blivit fyra än och på gymmet är det lugnt. Idag är det bröst och mage som ska betas av och hon beskriver träningen som något som numera går på rutin och som måste göras, snarare än att vilja göra det.

 

“Känns märkligt när man känner alla ben helt plötsligt”

 

Hon följer både ett strikt träningsschema och ett strikt kostschema. Fördelen med en lång diet är att hon kunnat trappa ner antalet kalorier successivt så kroppen har hängt med bättre än sist. I början av dieten låg kaloriintaget på 1950 – 2000 om dagen och är nu nere på 1550 kalorier om dagen. Hon är 155 centimeter lång och vikten har gått från 55 kilo ner till 52 kilo, och den ska gärna ner några kilo till.

– Det är coolt att se förändringen men det känns märkligt i duschen när man känner alla ben helt plötsligt. Det ser ju inte hälsosamt ut i slutet av dieten, det är lite äckligt, säger Ada med ett skratt.

Just förändring är en stor del av processen inför tävling. På sociala medier går det att se när atleternas kroppsfett minskar och musklerna blir tydligare. För många är det inte bara utsidan som påverkas av dieten och träningen.

 

Så vad är det egentligen som händer i kroppen när den går igenom en tuff diet? Utsidan går att se med blotta ögat men det är lätt att glömma hur insidan mår. Ola Wallengren, Överdietist vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, berättar att det är mycket som kan hända.

– Det beror på hur snabb eller långsam dieten är. I en tuff diet inför tävling är det tydliga symptom på svält, säger Ola.


Utöver maten som står på schemat ska hon dricka cirka tre liter vatten om dagen. Det finns även ett urval av grönsaker som består av bland annat blomkål, squasch, paprika, broccoli och spenat.

På gymmet går Ada fram och tillbaka, stannar upp och tänker efter en gång till på vad det var hon skulle hämta. Hon plockar på sig gröna vikter att sätta på skivstången för att börja passet med bänkpress. Personbästa ligger på 54 kilo men för tillfället orkar hon bara lyfta 40 kilo.

– Man skruvar ner sin ämnesomsättning vid en sådan tuff diet och hormonerna i kroppen minskar. Det gör att man kan frysa mer än vanligt och blir trött. Benskörhet kan öka hos kvinnor då östrogenet i kroppen minskar. De som ska tävla tränar dock fortfarande mycket vilket motverkar benskörhet, säger Ola.

 

“Kroppen prioriterar bort mensen”

 

Trötthet men samtidigt svårt att somna. Dålig sömn och ont i lederna. Det är några symptom som hon har. Mensen försvann i samband med att hon började sin diet inför förra årets tävlingar. Det var ett och ett halvt år sedan.

Att mensen försvinner är inte ovanligt menar Ola Wallengren. Det beror på minskad fettmassa och mindre energi.

– Kroppen prioriterar då bort mensen. Den känner att personen inte är i ett stadie för att bli gravid. Det är viktigare för kvinnor än män att ha kroppsfett, eftersom det behövs för att vara fertil, säger Ola.

Desto längre in i en diet, desto svårare är det att gå ner i vikt eftersom kroppen jobbar emot. En enformig diet leder också till brist på vissa näringsämnen. Trots att kroppen går igenom stora påfrestningar ser ändå inte Ola stora faror med en tävlingsdiet.

– Många atleter är mottagliga för kosttillskott, är väl medvetna om kosten och äter bra resten av året. Till exempel tar det längre tid för mensen att komma tillbaka om man haft en ätstörning. Generellt tror jag inte det är skadligt på långsikt, säger Ola.

 

I Lund går klass efter klass upp på scen. Varje klass har specifika regler och det skiljer sig på hur de ska bygga sina muskler och posera. På scen står atleter uppradade, ler och spänner sig samtidigt som de försöker se avslappnade ut. Det luktar inte svett, utan här ligger istället en doft av spraytan.

 

“Jag har ett ansvar för vad jag förmedlar för bild”

 

Ada sitter i det så kallade ”pumprummet”, där atleterna kan pumpa upp sina muskler innan de ska upp på scen. Rummet är inplastat för att atleternas spraytan inte ska färga av sig. Hon har plockat fram telefonen för att göra en uppdatering för sina 3700 följare på Instagram. Idag har många som driver träningskonton på Instagram blivit stora influencers.

– Det är många som blir påverkade av vad de ser på Instagram och jämför sig med dem som går på diet inför tävling. Jag har ett ansvar för vad jag förmedlar för bild och brukar lägga upp bilder när jag är off-season och påminner när det är inför tävling, säger Ada.


Kostschemat är uppbyggd med lika många måltider varje dag. Det är samma kostschema för varje vecka, så när det blir måndag igen börjar hon om från dag 1.
*Casein är ett proteinpulver.

Sociala medier motiverar även på ett bra sätt. I takt med att träningskontona ökar, så ökar även de som går och tränar. Linda Adehög är marknadschef på Nordic Wellness och hon berättar att de har sett en stor ökning av personer som tränar på deras anläggningar de senaste tre åren.

– Framför allt är det fler tjejer som vågar sig in på gymmen och tar plats. Men även fler killar som vågar sig till gruppträningarna, säger Linda.

Förr var det många som köpte gymkort i januari och tränade fram till mars. Idag är det fler som tränar regelbundet under hela året. Men det händer att personer tar det för långt.

– Det är lite kroppshets att man ska vara snygg och vältränad. Ser vår personal någon som tränar på ett osunt sätt så har vi en handlingsplan på hur vi ska gå tillväga. Men dessa fall är ungefär lika många som det varit tidigare, säger Linda.

En av de största anledningarna till ökningen av antalet personer på gymmen tror hon är sociala medier. På Instagram finns svenska influencers som fokuserar på träning som har upp mot en miljon följare. De lägger flitigt upp videos på olika övningar och det är lätt att testa själv.

– Vi är mer lärda idag och medvetna om vår hälsa. Det har blivit en livsstil, säger Linda.

 

Ada har snart genomfört dagens träningspass i Varberg. Det har börjat bli mer folk och trångt bland alla redskap. En kille kommer fram och hon tar på hans bröst för att jämföra med sina egna.

– Du har snart större än mig, säger Ada och skrattar.

Många av hennes gamla kompisar har försvunnit på vägen, men hon har fått desto fler nya vänner på gymmet. Förutom att jobba och sova spenderar hon den mesta delen av sin lediga tid på gymmet.

– Det är här jag träffar folk, jag gör ju inte så mycket annat. Man får en andra familj på gymmet och en speciell kontakt med de som går igenom samma sak som än själv, säger Ada.

Hur gick tävlingarna då?

Ada, i mitten, på scenen i Lund tillsammans med sina konkurrenter där de visar upp sina muskler samtidigt som domarna frenetiskt antecknar och synar varje del av deras kroppar.

På scenen i Lund är det dags för final i Bikini Fitness seniorer upp till 163 centimeter. Upp på scen kommer de sex finalisterna och en av dem är Ada. Ljudnivån stiger och från publiken hörs hejarop från olika håll när atleterna poserar.

En stund senare är det dags för prisutdelning. Konferensiären ska ropa upp finalisternas placering och börjar med sjätteplatsen.

– På sjätteplats så har vi… Ada Johansen. En stor applåd!

Ada ställer sig åt sidan, tar emot sin medalj och trots att besvikelsen syns sitter leendet fortfarande fastklistrat.

 

“Nu ska jag njuta av godis och mat utan ångest”

 

Sex dagar senare är det dags igen och Luciapokalen i Stockholm väntar. För att få en ännu bättre placering har hon ägnat timmar åt att basta, för att tappa mer vätska och få tydligare muskler. Nervositeten är mindre, men beslutsamheten större. Nu ska hon ta steget upp på pallen.

Och det lyckades hon med. Alla timmar i bastun lönade sig och årets sista tävling resulterade i en andra plats.

– Svårt att sätta ord på hur det känns att stå på scen men jag har njutit av varje sekund. Känslan att stå där och ta emot priset och känna att jag klara fan detta… Nu ska jag njuta av godis, mat och kakor utan ångest, säger en stolt och nöjd Ada som redan börjat blicka fram till nästa års tävlingar

Med tobak som hobby

Hemma hos en snusmakare

Få produkter är så starkt kopplade till Sverige som snus, idag snusar drygt en miljon svenskar. Men trots att utbudet ständigt ökar är det allt fler som istället väljer att göra snuset själv. – Det är roligt att vara kreativ, att göra någonting själv, säger Mats Bergner.

I förtältet till sin husvagn på Aspen camping utanför Lerum har Mats Bergner gjort sitt eget snus i drygt två års tid. Huvudanledningen till att han väljer att göra eget snus är den kreativa processen där han själv på egna villkor kan smaksätta och formge sitt eget snus.

– Man blir lite som en kemist, säger Mats Bergner med ett leende på läpparna.


Mats visar upp en av hans många essenser, som används för att smaksätta snuset. Bild: Love Olsson

Det är också många som gör eget snus av ekonomiska skäl. Att köpa en dosa i butik är betydligt dyrare än att göra eget.  I takt med att tobaksskatten har ökat har snuset blivit allt dyrare, och för de som snusar lössnus kostar de populäraste dosorna mellan 50-60 kronor. Vilket gör att det kan bli väldigt höga kostnader ifall man snusar regelbundet. Något du kan undvika ifall du istället tillverkar eget.

– Gör du snuset själv blir det ca 6 kronor per dosa, säger Mats Bergner.

 

En kropp att älska


En kropp att älska

Idag har vissa kroppar blivit mer accepterade än andra. Antonia Broén har valt att strunta i vad resten av världen tycker om hennes kropp. Hon har lärt sig att älska sin kropp istället för att hata den.

Matchande underkläder. En blå färg så mörk att den nästan är svart. Huden är blek, inte lika solkysst som den var för några månader sedan. Hon sitter i sängen och självutlösaren på telefonens kamera räknar ned. Fem sekunder. Sängen är lite för mjuk, och hon får gunga lite för att hamna bekvämt. Fyra sekunder. Att sitta i skräddarställning blir bra. Tre sekunder. Hon ler så stort hon kan mot kameran, äppelkinderna syns tydligt. Två sekunder. Hon vinkar till en publik som inte har sett henne än. En sekund. Ett ljudlöst klick och hon har en bild på sig själv på telefonen. En bild där hon bara sitter i underkläder och skrattar. En bild som hon senare lägger upp på Instagram.

Luften i rummet är varm och inte alls som den är utomhus så här års. Doften av kaffe med kanel ligger fortfarande kvar och blandas med det röda vinet som står upphällt i glasen. Ett matbord som knarrar så fort en armbåge läggs ned på det. Ett studentrum på 20 kvadratmeter som har fått ett kök, ett badrum och en Antonia Broén. En lärarstudent som flyttade från Gotland för studentlivet i Linköping.

– I min värld så är Instagram det bästa stället som finns, I fucking love Instagram. Men för andra så är Instagram det värsta som finns. Just för att man har en press på sig att lägga upp ett visst antal bilder, att man måste se ut på ett visst sätt, att det måste vara redigerat på ett visst sätt, säger Antonia.

I snart två år har Antonia lagt upp bilder och videor på sin kropp på sin Instagram, @peppgirl. Avklädd och påklädd, i olika vinklar och ljus. För att visa andra sin kropp, för att själv lära sig att tycka om sin kropp.

– Allt började väl med att Stina Wollter hade lagt upp en bild där hon skrev att hennes kropp är som ett landskap, som ett berg. Efter det började jag kolla på mig själv innan jag skulle sova, och helt plötsligt var mina valkar och veck något annat. Det var så naturligt, det såg så mjukt ut. Som en bulldeg man vill gosa in sig i.


Antonia tror att hennes generation är mer accepterande och vågar prata om olika sorters kroppar idag.

 

”Det är fucked up att jag från början lärde mig att hata min kropp mer än att älska min kropp. Nu börjar min revolution!”
@peppgirl – 4 april 2017

 

De senaste åren har användningen av sociala medier ökat – på gott och ont. Den stora mängd reklam och bilder vi exponeras för bidrar till de negativa följderna av att ständigt försöka uppnå vissa ideal. Det är här kroppsaktivism, eller kroppspositivism, kommer in. Att synliggöra andra kroppstyper, att visa människor att alla kroppar duger precis som de är. En kroppsaktivist tar makten över sin egen kropp, och visar upp sin kropp i bilder och videor på sina egna villkor. Oavsett hur den ser ut och oavsett vad resten av världen tycker om den.

I studier som Johanna Kling, doktorand i kroppsuppfattning på Göteborgs Universitet, har skrivit, så är det idag ungefär två tredjedelar av alla tjejer och hälften av alla killar som rapporterar in att de är missnöjda med sin kropp. Missnöjet går från att man inte tycker om vissa delar av sin kropp till att man lever ett begränsat liv. Johanna Kling förklarar detta med att det idag är väldigt mycket fokus på vårt utseende.

– Att missnöjet har ökat på senare tid brukar förklaras med att idealen idag har blivit väldigt snäva och svåruppnåeliga, i alla fall på naturliga vägar, förklarar hon. Johanna Kling förklarar hur idealen idag är väldigt globaliserade, att samma ideal gäller för alla. Tidigare har idealen varierat mer beroende på kultur och grupper.

– Det handlar även om att det idag finns fler möjligheter att förändra sitt utseende än vad det funnits tidigare. Skönhetsingrepp är mycket mer tillgängliga för allmänheten, säger Johanna Kling.

”…För det här är bara en helt vanlig kropp, så naturlig som den kan bli och det är ju hur vackert som helst.”
@peppgirl – 13 februari 2018

 

Antonias blick far över rummet och fastnar rakt fram. Matbordet knarrar igen.

– Jag mår alltid dåligt över min kropp, det gör alla människor, tjocka som smala. Jag minns när jag var liten och jag hade jobbat häcken av mig för en musikalföreställning. Under den veckan hade jag omedvetet gått ned i vikt, och jag var så himla lycklig över detta, säger Antonia.

Enligt studierna som Johanna Kling har varit med och skrivit så är barn generellt sätt mer nöjda med sina kroppar. När vi sedan kommer upp i tonåren går självförtroendet ned, eftersom det är i just den åldern som vi börjar fokusera väldigt mycket på utseendet och jämför oss med andra människor. Denna grad av missnöjdhet fortsätter och vuxna blir inte mer nöjda med sina utseenden än vad de har varit som tonåringar. Dock får vuxna en större bredd på vad som är viktigt. Karriär, familj och barn är saker som vuxna ofta lägger mer fokus på än utseendet. Vi blir inte mer nöjda med vårt utseende, men vi tycker inte heller att det är lika viktigt längre.

”En sjuk grej att man som tjock tänker: Hon är ju superfin i klänningar, hennes fett är jämt fördelat. Hennes tjockhet är fin. Jag är fult tjock.” Kommentaren kommer från en video Antonia har lagt upp på sin Instagram. En video där hon dansar i en klänning, en klänning som hon köpte för ett år sedan men inte har vågat använda förrän nu. Telefonen hänger löst i handen efter att hon läst kommentaren, och Antonia fortsätter att dansa i videon, om och om igen, tills hela skärmen blir svart.

– Det är verkligen så här man ser det, man slutar aldrig att jämföra sig. ”Hon är ju tjock på det sättet man vill vara tjock, hennes rumpa är rätt formad, för att det är rätt sorts rumpa.” Det är som att man ska vara tjock på rätt sätt, annars är man inte värdig att vara tjock och snygg, säger Antonia.

Bristningarna på hennes mage tittar fram över troskanten, samtidigt som bristningarna på ryggen smiter in under BH-bandet. Håren på benen syns bara om du tittar närmre och det bruna lockiga håret dras bakåt med handen för att inte hamna i ögonen.

– Jag har hatat min kropp så jävla mycket, trots att det aldrig har varit någon som har sagt till mig att jag är för tjock. Men nu, sen jag har börjat tycka om min kropp mer, så är det fler bra dagar än vad det är dåliga dagar, säger Antonia och drar upp trosorna lite högre upp. Nu syns hennes ljumskar, en kroppsdel som ingen annan förutom Antonia fick se förut.

Kroppsaktivism är ett relativt nytt begrepp som inte hunnit utforskas än. Men doktoranden Johanna Kling ser positivt på aktivismen.

– Människor som får se en större variation av kroppar och utseenden, blir mer accepterande av andra utseenden och då även sitt egna utseende. Att inte bara exponeras för det allmänna idealet, utan att få se olika sorters kroppar och utseenden, det vet vi är positivt. Och det har man möjlighet att göra via kroppsaktivismen, förklarar Johanna Kling.

 

”Jag normaliserar min kropp i ert flöde, för att visa det jag önskar att jag fick se i mitt.”
@peppgirl – 5 mars 2018

 

Och precis som Billy Joel sjunger från Marshallhögtalaren som står mellan kurslitteratur och skönlitteratur i Antonias bokhylla, she’s ahead of her time.

– Jag tycker Instagram är det bästa stället att vara på, men det är ju för att jag har valt den världen. Jag har valt att ta till mig Instagram med andra medel, där jag ser olika funktionsvariationer och olika etniciteter, för att jag vill se mer grejer och vidga mina vyer. Sociala medier spelar en stor roll när det kommer till att tycka om sin kropp, jag hade själv inte gjort just det här utan Instagram, säger Antonia.

Det är varmare i Antonias hem nu, från ljusen som tändes tidigare och från alla ord som sagts. Frustrerande och peppande. Att lära sig älska sin egen kropp har varit en ständig kamp för Antonia, men att lära sig sin egna kropp har varit viktigast.

– Ta kort på dig själv. Ta på dig själv, du behöver inte onanera om du inte vill. Jag brukar ju smörja in min kropp, för då kan jag verkligen känna på den, och röra på allt som är mjukt, säger Antonia och äppelkinderna är där igen.

Varför är det så viktigt att man tycker om sin kropp?

– För att du kommer dö om du inte gör det, det är så det är. Det är för många som har förlorat sitt liv på grund av ätstörningar och liknande. Man kan inte hålla på och skämta om det, och inte ta det seriöst att man faktiskt kan dö av detta. Även om inte kroppen dör, så kommer själen dö. Och själen och kroppen hänger ihop.

Antonias ögon glänser nu på grund av något annat än ljuset som fortsätter brinna i fönstret.

– Jag vet inte riktigt om jag har något recept på hur man ska må bra. Men det är väl lite det som är charmen med livet, att allt inte är bra hela tiden. Men jag tycker verkligen att det är bra att prata om att man inte mår bra. Och kramas, kramas är bra, säger Antonia.