När vi dör


När vi dör

“Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv”, skriver Jennifer Sandberg

Vad lämnar du efter dig när du dör?

Du har haft en inverkan på vissa människors liv; så ett minne. Kanske förändrade du någonting som kommer överleva dig; ett avtryck. Dina prylar som ärvs, skänks, eller går till tippen. Och så din fysiska kropp som någon får ta hand om. Har du bestämt vad som ska hända med din familjs kroppar när ni dör?

Vilken okänslig fråga, tänker du kanske. Så låter en som aldrig har förlorat någon. När en människa dör så är det viktigaste ändå att de som lever vidare får sörja ifred, att rätt saker sägs på minnesstunden. Vi litar på att begravningsbyråer, obduktionstekniker, myndigheter, har tänkt åt oss när det gäller hur våra kroppar tas om hand.

Men i sådana fall nöjer du dig med ett system som blundar för framtiden. Vad som blir av din kropp har större betydelse än bara vart dina närstående tänder ljus på allhelgona. När vi dör finns det många skadliga miljögifter kvar i våra kroppar. Vi har också på olika sätt samlat på oss tungmetaller i kroppen, inte minst ifall man levt med batteridriven pacemaker. Dessa toxiner och tungmetaller kan inte naturen själva bryta ner utan hjälp. De begravnings- och kremeringsmetoder vi använder idag neutraliserar inte heller gifterna. Istället kontaminerar det vår jord, luft och vårt vatten.

I vissa delar av Sverige finns det för många kroppar och det blir därför för lång arbetsprocess mellan död och gravsättning. Obduktionstekniker på bårhusen blir därför tvungna att sakta ner kroppen naturliga förmultningsprocess. I Sverige är det inte ovanligt att använda formaldehyd; ett cancerframkallande konserveringsmedel. Vidare störs den naturliga nedbrytningsprocessen när kroppen begravs två meter ner i marken där jorden saknar den syre som behövs för att kistan och kroppen ska kunna brytas ned och bli till mull. Dagens forskare vet inte ens om vad den fulla skadan på vår miljö blir på grund av våra begravningsmetoder.

Jag försöker inte vara morbid eller förringa smärtan av att förlora någon. Men tänk om vi kunde planera i förväg, om vi begärde att det ska finnas hållbara sätt att ta hand om en kropp när tiden kommer för oss eller våra nära. Om vi vägrade att vara en del av de växande kyrkogårdarna och all den mark de tar upp.

“Jag skräms inte av tanken att dö”

Döden är inte onaturlig. Den borde inte vara det. Vi gör det vi kan med den tid vi får på jorden, sedan vissnar vi bort och gör plats för nytt liv. Jag är tjugotre år gammal, jag är frisk och antagligen inte alls på väg att dö. Jag skräms inte av tanken på att dö, en dag blir det min tur och det är som det ska. Men jag oroar mig ibland över vad som skulle hända med min kropp om jag dör i förtid. Det gör mig sorgsen att tänka på att vi går omkring och förstör planeten bara för att vi lever, och att vi sen inte ens kan sluta i döden. (och att vi)(och att vi sedan fortsätter in i döden)

Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv. Jag vill vara en del av kretsloppet som Mufasa berättar om för Simba i Lejonkungen; I en värld full av liv, allt förenas här, som en cirkel sluts av kärlekskraft. Av jord, tillbaka till jord.

Jag vill att ett träd markerar platsen där min kropp ligger. Ett träd som får näring av min kropp. Ett träd som sträcker sig ända till himlen, omringat av andra gravträd som ingen någonsin får hugga ner för att de är en minnesplats. En skog som får växa ostört.

Och tekniken finns redan. Det finns begravningsdräkter med svampsporer som kan neutralisera gifterna i min kropp. Maskiner som kan urskilja metallerna ur kroppsstoft. Dödsinnovationerna; tillbaka till det naturliga, till naturen. Jag hoppas att vi kan begära att tekniken görs tillgänglig för oss i Sverige, att en miljövänligare dödshantering blir vanligare. Jag hoppas jag får leva länge nog för att planera min egen jordfästning. För jag bryr mig om vad jag lämnar efter mig.

Alla strävar vi efter idealet


Alla strävar vi efter idealet

“Jag tror att de flesta av oss kan känna igen den där obehagliga tyngden i brösten som allt som oftast uppstår när vi skrollar igenom instagram flödet på mobilen”, skriver Tove Nilsson

Jag vill inte vara en kopia av idealet.

Smal men ändå kurvig. Liten midja, slanka ben, fyllig rumpa, utstickande höftben och stora bröst. Ja listan kan göras lång. Detta är bara några av de ideal som vi kvinnor tampas med dagligen och som, om jag nu ska vara helt ärliga, för de flesta av oss är omöjliga att uppnå. Vissa har stora bröst, andra har smala midjor och några har långa slanka ben. Men problemet är att den bild av kvinnokroppen som vi idag ser som idealet inte är verklighet för någon av oss.

När jag var yngre fick jag regelbundet kommentarer som ”Du är så himla smal” och ”Du måste äta mera”. Kommentarer som för andra inte hade någon som helst betydelse eftersom ordet smal enligt normen anses som något positivt. Själv sög jag till mig orden som en tvättsvamp och kunde inte tänka på något annat än hur fult smal jag var. Min högsta önskan var att få se ut så som jag då ansåg var ”precis som alla andra”, jag ville ju också ha lika snygga former som mina kompisar. Jag minns de underbara kommentarerna från killarna i min klass på gymnasiet, ”Alltså helt ärligt tycker inte jag det är nice med smala tjejer, jag gillar kurvor men samtidigt ska de ju inte vara tjocka heller”. Detta skulle föreställa killarnas tappra försök till att låta öppna för olika kroppstyper, ett försök som inte nådde hela vägen fram i min mening.

Vi människor är konstruerade till att vilja ha allt som vi inte kan få. Om du har rakt hår vill du ha lockigt hår, om du är kort vill du vara lång, om du har liten näsa vill du ha stor näsa och om du är smal vill du vara kurvig. Samtidigt påverkas vi ständigt av det så kallade ”stereotypiska utseendet”, det utseende som vi alla omedvetet eftersträvar.

Jag tror att de flesta av oss kan känna igen den där obehagliga tyngden i brösten som allt som oftast uppstår när vi skrollar igenom instagram flödet på mobilen. Idag känns det näst intill omöjligt att undvika alla bilder på tjejer poserandes i bikini eller med tajta träningsbyxor nedböjda över en skivstång på gymmet. För min del känns det inte så svårt att förstå varför kroppshets och svåruppnåeliga kroppsideal uppstår. Vi bombarderas ju av dem dagligen. Sociala medier framställer en bild av hur du bör se ut och vara för att bli en lyckad människa. Men det som läggs ut symboliserar inte verkligheten utan mer en perfektion som inte är realistisk. En perfektion som trycker ner oss kvinnor och som gör det omöjligt för oss att inse vår egen. Det är svårt att ändra på det genetiska, det som gör din kropp till just din egen. Det är och bör alltid vara en självklarhet. Vi är väl medvetna om att alla människor ser olika ut. Varför anstränger vi då oss så mycket för att bli exakta kopior av varandra?

Ideal och kroppshets har funnit i alla tider och det är troligtvis något som vi alltid kommer få tampas med. Vi jämför oss med varandra, gör allt för att upplevas som attraktiva, hoppas på att någon ska vilja ha oss och acceptera oss för dem vi är. Vi sminkar oss, målar våra naglar, smörjer in oss med olika krämer och rakar bort varje hårstrå på kroppen. Vi svälter våra kroppar, håller in våra magar och putar med rumporna samtidigt som vi försöker få i oss den dagliga mängden vatten för att underhålla vår förhoppningsvis återfuktade hud. Allt detta till följ av de intryck vi får från vår omgivning.

Idag kan jag låta kommentarer om min kropp glida förbi utan att de berör mig speciellt mycket. Efter ett tag tvingas vi nog alla till att inse att våra kroppar är vad de är och att vi inte kan göra så mycket åt det. Ändå fortsätter vi hela tiden drömma om en förändring, drömma om att en dag få det där utseendet som vi alltid hoppats på att få. Viktigt att komma ihåg är vi alla hur mycket vi än anstränger oss kommer se olika ut, och tur är väl det. Jag vill i alla fall inte bli en kopia av idealet.

En vardag med ADHD

En vardag med ADHD

Tänk dig att sova åtta-nio timmar en natt och ändå vakna trött och tom på energi. Tänk dig att vara ute i god tid och ändå komma försent. Tänk dig att aktivt delta i ett samtal och sedan glömma bort allt som sagts. Olika vardagsproblem som de flesta säkerligen upplever med jämna mellanrum. Men lider du av ADHD händer det oftare, ibland lite för ofta.

ADHD, eller attention deficit hyperactivity disorder som är det fullständiga namnet, påverkar olika personer på olika sätt. Vissa känner av väldigt många symptom, andra lite färre. Vissa har det så svårt att de inte får vardagen att gå ihop, medan andra nästan omfamnar sin diagnos och vill aldrig vara utan den.

Jag själv tillhör den senare gruppen. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det finns många personer där ute som har det betydligt värre än vad jag har, utan tvekan, men jag kan bara se det ur min egen synvinkel. Även om mina symptom kanske inte är alltför stora eller alltför problematiska jämfört med de som har det värre, så finns de fortfarande där.

Personligen ger ADHD mig allt som oftast en otrolig energi, men den måste användas på rätt sätt. Används den på fel sätt, eller till fel ändamål, kan det ge motsatt effekt. Kliver jag in på en tennisbana, en fotbollsplan eller gör något annat motivationsgivande kan jag känna hur energin bara sprutar ur öronen på mig. Står jag däremot inför en tuff uppgift eller något annat tråkigt kan jag istället känna mig alldeles knäsvag och tömd på energi.

Lider man av ADHD är hjärnan sällan avstängd. Jag somnar oftast väldigt sent, och många gånger kan jag sova dåligt under natten med. När jag sedan vaknar känner jag mig varken utvilad eller pigg, oavsett hur länge jag sovit. Allt på grund av att hjärnan inte vill gå in i viloläge under nattetid. Trots dålig nattsömn ser ändå min överskottsenergi otfast till att jag är pigg och gör att jag kan vara vaken i princip hur länge som helst. Jag har till exempel aldrig förstått mig på det här med power naps. Många känner behovet av att slumra in en stund mitt på dagen. Det skulle min hjärna aldrig tillåta.

“Tror jag att en sak tar 10 minuter, tar den oftast 20 istället.”

Att komma i tid har jag haft svårt med så länge jag kan minnas. Nog för att jag är en tidsoptimist, men det är inte hela sanningen bakom de ofta förekommande förseningarna. Jag har svårt med tidsuppfattningen och kan vara väldigt lättdistraherad. Jag underskattar ofta hur lång tid vissa saker tar, även om det kan vara saker jag gör varje dag. Tror jag att en sak tar 10 minuter, tar den oftast 20 istället. De gånger jag faktiskt är ute i god tid, och kanske till och med har tid tillgodo, börjar min hjärna sväva iväg, jag börjar tänka på annat och jag glömmer bort tiden helt enkelt. Från utsidan kan det se ut som att jag är en slarver, eller en som inte bryr sig och tror att han kan komma och gå som han vill, men så är det inte. Att ha ADHD har ju sina små inverkningar på vardagslivet.

Det är bra konstigt ändå, hur man kan vara helt inne i en konversation, bara för att ett ögonblick senare ha glömt bort vad det ens handlade om. Man har väldigt lätt att fokusera på annat, fokusera på ”fel” saker och liksom leva i sin egen lilla värld, men det är så det är ibland. Att mitt humör mer liknar en lampknapp, av, på, av, på, bra humör, dåligt humör, bra humör, dåligt humör. Det är sällan något är medel, allt spretar åt alla håll. Känner jag något känner jag det otroligt starkt, oavsett vad det är.

Även uttrycket ”organiserat kaos” passar in på mig. Jag har svårt att att hitta struktur i mitt liv eller det jag gör, och skjuter ofta upp saker. Det kan handla om allt ifrån garderoben som ligger utspridd över vardagsrumsgolvet, till högen med disk som fortfarande tornar upp sig på köksbänken, trots att man sagt till sig själv att man skulle diskat upp det förra helgen. Det bidrar till ett antal situationer där många andra skulle få en slags inre panik, medan man själv är helt avslappnad. Men det har väl sin charm det med.

Precis som ”organiserat kaos”, nämns impulsivitet och ADHD nästan alltid tillsammans, likaså för mig. Jag gör saker jag känner för att göra och säger saker jag känner för att säga. Utan att tänka efter. Vare sig det är på gott eller ont är det sällan händelsefattigt. Många gånger får jag en rolig historia att minnas länge framöver. Andra gånger gör jag något helkorkat eller slänger ur mig något dumt. Inte nödvändigtvis för att min mening är att ställa till det, utan mest för att det bara händer utom min kontroll.

Det är absolut inte meningen att man ska skylla saker man säger och gör på ADHD. Det är verkligen inte det jag säger. Man kan inte sopa det under mattan och skylla på sin diagnos. Det man kan göra är att hoppas att folk istället kan ha en viss förståelse varför saker och ting kanske blivit som de blivit i vissa situationer. För det är en stor skillnad på förnekelse och förståelse.