En vardag med ADHD

En vardag med ADHD

Tänk dig att sova åtta-nio timmar en natt och ändå vakna trött och tom på energi. Tänk dig att vara ute i god tid och ändå komma försent. Tänk dig att aktivt delta i ett samtal och sedan glömma bort allt som sagts. Olika vardagsproblem som de flesta säkerligen upplever med jämna mellanrum. Men lider du av ADHD händer det oftare, ibland lite för ofta.

ADHD, eller attention deficit hyperactivity disorder som är det fullständiga namnet, påverkar olika personer på olika sätt. Vissa känner av väldigt många symptom, andra lite färre. Vissa har det så svårt att de inte får vardagen att gå ihop, medan andra nästan omfamnar sin diagnos och vill aldrig vara utan den.

Jag själv tillhör den senare gruppen. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det finns många personer där ute som har det betydligt värre än vad jag har, utan tvekan, men jag kan bara se det ur min egen synvinkel. Även om mina symptom kanske inte är alltför stora eller alltför problematiska jämfört med de som har det värre, så finns de fortfarande där.

Personligen ger ADHD mig allt som oftast en otrolig energi, men den måste användas på rätt sätt. Används den på fel sätt, eller till fel ändamål, kan det ge motsatt effekt. Kliver jag in på en tennisbana, en fotbollsplan eller gör något annat motivationsgivande kan jag känna hur energin bara sprutar ur öronen på mig. Står jag däremot inför en tuff uppgift eller något annat tråkigt kan jag istället känna mig alldeles knäsvag och tömd på energi.

Lider man av ADHD är hjärnan sällan avstängd. Jag somnar oftast väldigt sent, och många gånger kan jag sova dåligt under natten med. När jag sedan vaknar känner jag mig varken utvilad eller pigg, oavsett hur länge jag sovit. Allt på grund av att hjärnan inte vill gå in i viloläge under nattetid. Trots dålig nattsömn ser ändå min överskottsenergi otfast till att jag är pigg och gör att jag kan vara vaken i princip hur länge som helst. Jag har till exempel aldrig förstått mig på det här med power naps. Många känner behovet av att slumra in en stund mitt på dagen. Det skulle min hjärna aldrig tillåta.

“Tror jag att en sak tar 10 minuter, tar den oftast 20 istället.”

Att komma i tid har jag haft svårt med så länge jag kan minnas. Nog för att jag är en tidsoptimist, men det är inte hela sanningen bakom de ofta förekommande förseningarna. Jag har svårt med tidsuppfattningen och kan vara väldigt lättdistraherad. Jag underskattar ofta hur lång tid vissa saker tar, även om det kan vara saker jag gör varje dag. Tror jag att en sak tar 10 minuter, tar den oftast 20 istället. De gånger jag faktiskt är ute i god tid, och kanske till och med har tid tillgodo, börjar min hjärna sväva iväg, jag börjar tänka på annat och jag glömmer bort tiden helt enkelt. Från utsidan kan det se ut som att jag är en slarver, eller en som inte bryr sig och tror att han kan komma och gå som han vill, men så är det inte. Att ha ADHD har ju sina små inverkningar på vardagslivet.

Det är bra konstigt ändå, hur man kan vara helt inne i en konversation, bara för att ett ögonblick senare ha glömt bort vad det ens handlade om. Man har väldigt lätt att fokusera på annat, fokusera på ”fel” saker och liksom leva i sin egen lilla värld, men det är så det är ibland. Att mitt humör mer liknar en lampknapp, av, på, av, på, bra humör, dåligt humör, bra humör, dåligt humör. Det är sällan något är medel, allt spretar åt alla håll. Känner jag något känner jag det otroligt starkt, oavsett vad det är.

Även uttrycket ”organiserat kaos” passar in på mig. Jag har svårt att att hitta struktur i mitt liv eller det jag gör, och skjuter ofta upp saker. Det kan handla om allt ifrån garderoben som ligger utspridd över vardagsrumsgolvet, till högen med disk som fortfarande tornar upp sig på köksbänken, trots att man sagt till sig själv att man skulle diskat upp det förra helgen. Det bidrar till ett antal situationer där många andra skulle få en slags inre panik, medan man själv är helt avslappnad. Men det har väl sin charm det med.

Precis som ”organiserat kaos”, nämns impulsivitet och ADHD nästan alltid tillsammans, likaså för mig. Jag gör saker jag känner för att göra och säger saker jag känner för att säga. Utan att tänka efter. Vare sig det är på gott eller ont är det sällan händelsefattigt. Många gånger får jag en rolig historia att minnas länge framöver. Andra gånger gör jag något helkorkat eller slänger ur mig något dumt. Inte nödvändigtvis för att min mening är att ställa till det, utan mest för att det bara händer utom min kontroll.

Det är absolut inte meningen att man ska skylla saker man säger och gör på ADHD. Det är verkligen inte det jag säger. Man kan inte sopa det under mattan och skylla på sin diagnos. Det man kan göra är att hoppas att folk istället kan ha en viss förståelse varför saker och ting kanske blivit som de blivit i vissa situationer. För det är en stor skillnad på förnekelse och förståelse.