När vi dör


När vi dör

“Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv”, skriver Jennifer Sandberg

Vad lämnar du efter dig när du dör?

Du har haft en inverkan på vissa människors liv; så ett minne. Kanske förändrade du någonting som kommer överleva dig; ett avtryck. Dina prylar som ärvs, skänks, eller går till tippen. Och så din fysiska kropp som någon får ta hand om. Har du bestämt vad som ska hända med din familjs kroppar när ni dör?

Vilken okänslig fråga, tänker du kanske. Så låter en som aldrig har förlorat någon. När en människa dör så är det viktigaste ändå att de som lever vidare får sörja ifred, att rätt saker sägs på minnesstunden. Vi litar på att begravningsbyråer, obduktionstekniker, myndigheter, har tänkt åt oss när det gäller hur våra kroppar tas om hand.

Men i sådana fall nöjer du dig med ett system som blundar för framtiden. Vad som blir av din kropp har större betydelse än bara vart dina närstående tänder ljus på allhelgona. När vi dör finns det många skadliga miljögifter kvar i våra kroppar. Vi har också på olika sätt samlat på oss tungmetaller i kroppen, inte minst ifall man levt med batteridriven pacemaker. Dessa toxiner och tungmetaller kan inte naturen själva bryta ner utan hjälp. De begravnings- och kremeringsmetoder vi använder idag neutraliserar inte heller gifterna. Istället kontaminerar det vår jord, luft och vårt vatten.

I vissa delar av Sverige finns det för många kroppar och det blir därför för lång arbetsprocess mellan död och gravsättning. Obduktionstekniker på bårhusen blir därför tvungna att sakta ner kroppen naturliga förmultningsprocess. I Sverige är det inte ovanligt att använda formaldehyd; ett cancerframkallande konserveringsmedel. Vidare störs den naturliga nedbrytningsprocessen när kroppen begravs två meter ner i marken där jorden saknar den syre som behövs för att kistan och kroppen ska kunna brytas ned och bli till mull. Dagens forskare vet inte ens om vad den fulla skadan på vår miljö blir på grund av våra begravningsmetoder.

Jag försöker inte vara morbid eller förringa smärtan av att förlora någon. Men tänk om vi kunde planera i förväg, om vi begärde att det ska finnas hållbara sätt att ta hand om en kropp när tiden kommer för oss eller våra nära. Om vi vägrade att vara en del av de växande kyrkogårdarna och all den mark de tar upp.

“Jag skräms inte av tanken att dö”

Döden är inte onaturlig. Den borde inte vara det. Vi gör det vi kan med den tid vi får på jorden, sedan vissnar vi bort och gör plats för nytt liv. Jag är tjugotre år gammal, jag är frisk och antagligen inte alls på väg att dö. Jag skräms inte av tanken på att dö, en dag blir det min tur och det är som det ska. Men jag oroar mig ibland över vad som skulle hända med min kropp om jag dör i förtid. Det gör mig sorgsen att tänka på att vi går omkring och förstör planeten bara för att vi lever, och att vi sen inte ens kan sluta i döden. (och att vi)(och att vi sedan fortsätter in i döden)

Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv. Jag vill vara en del av kretsloppet som Mufasa berättar om för Simba i Lejonkungen; I en värld full av liv, allt förenas här, som en cirkel sluts av kärlekskraft. Av jord, tillbaka till jord.

Jag vill att ett träd markerar platsen där min kropp ligger. Ett träd som får näring av min kropp. Ett träd som sträcker sig ända till himlen, omringat av andra gravträd som ingen någonsin får hugga ner för att de är en minnesplats. En skog som får växa ostört.

Och tekniken finns redan. Det finns begravningsdräkter med svampsporer som kan neutralisera gifterna i min kropp. Maskiner som kan urskilja metallerna ur kroppsstoft. Dödsinnovationerna; tillbaka till det naturliga, till naturen. Jag hoppas att vi kan begära att tekniken görs tillgänglig för oss i Sverige, att en miljövänligare dödshantering blir vanligare. Jag hoppas jag får leva länge nog för att planera min egen jordfästning. För jag bryr mig om vad jag lämnar efter mig.

Alla strävar vi efter idealet


Alla strävar vi efter idealet

“Jag tror att de flesta av oss kan känna igen den där obehagliga tyngden i brösten som allt som oftast uppstår när vi skrollar igenom instagram flödet på mobilen”, skriver Tove Nilsson

Jag vill inte vara en kopia av idealet.

Smal men ändå kurvig. Liten midja, slanka ben, fyllig rumpa, utstickande höftben och stora bröst. Ja listan kan göras lång. Detta är bara några av de ideal som vi kvinnor tampas med dagligen och som, om jag nu ska vara helt ärliga, för de flesta av oss är omöjliga att uppnå. Vissa har stora bröst, andra har smala midjor och några har långa slanka ben. Men problemet är att den bild av kvinnokroppen som vi idag ser som idealet inte är verklighet för någon av oss.

När jag var yngre fick jag regelbundet kommentarer som ”Du är så himla smal” och ”Du måste äta mera”. Kommentarer som för andra inte hade någon som helst betydelse eftersom ordet smal enligt normen anses som något positivt. Själv sög jag till mig orden som en tvättsvamp och kunde inte tänka på något annat än hur fult smal jag var. Min högsta önskan var att få se ut så som jag då ansåg var ”precis som alla andra”, jag ville ju också ha lika snygga former som mina kompisar. Jag minns de underbara kommentarerna från killarna i min klass på gymnasiet, ”Alltså helt ärligt tycker inte jag det är nice med smala tjejer, jag gillar kurvor men samtidigt ska de ju inte vara tjocka heller”. Detta skulle föreställa killarnas tappra försök till att låta öppna för olika kroppstyper, ett försök som inte nådde hela vägen fram i min mening.

Vi människor är konstruerade till att vilja ha allt som vi inte kan få. Om du har rakt hår vill du ha lockigt hår, om du är kort vill du vara lång, om du har liten näsa vill du ha stor näsa och om du är smal vill du vara kurvig. Samtidigt påverkas vi ständigt av det så kallade ”stereotypiska utseendet”, det utseende som vi alla omedvetet eftersträvar.

Jag tror att de flesta av oss kan känna igen den där obehagliga tyngden i brösten som allt som oftast uppstår när vi skrollar igenom instagram flödet på mobilen. Idag känns det näst intill omöjligt att undvika alla bilder på tjejer poserandes i bikini eller med tajta träningsbyxor nedböjda över en skivstång på gymmet. För min del känns det inte så svårt att förstå varför kroppshets och svåruppnåeliga kroppsideal uppstår. Vi bombarderas ju av dem dagligen. Sociala medier framställer en bild av hur du bör se ut och vara för att bli en lyckad människa. Men det som läggs ut symboliserar inte verkligheten utan mer en perfektion som inte är realistisk. En perfektion som trycker ner oss kvinnor och som gör det omöjligt för oss att inse vår egen. Det är svårt att ändra på det genetiska, det som gör din kropp till just din egen. Det är och bör alltid vara en självklarhet. Vi är väl medvetna om att alla människor ser olika ut. Varför anstränger vi då oss så mycket för att bli exakta kopior av varandra?

Ideal och kroppshets har funnit i alla tider och det är troligtvis något som vi alltid kommer få tampas med. Vi jämför oss med varandra, gör allt för att upplevas som attraktiva, hoppas på att någon ska vilja ha oss och acceptera oss för dem vi är. Vi sminkar oss, målar våra naglar, smörjer in oss med olika krämer och rakar bort varje hårstrå på kroppen. Vi svälter våra kroppar, håller in våra magar och putar med rumporna samtidigt som vi försöker få i oss den dagliga mängden vatten för att underhålla vår förhoppningsvis återfuktade hud. Allt detta till följ av de intryck vi får från vår omgivning.

Idag kan jag låta kommentarer om min kropp glida förbi utan att de berör mig speciellt mycket. Efter ett tag tvingas vi nog alla till att inse att våra kroppar är vad de är och att vi inte kan göra så mycket åt det. Ändå fortsätter vi hela tiden drömma om en förändring, drömma om att en dag få det där utseendet som vi alltid hoppats på att få. Viktigt att komma ihåg är vi alla hur mycket vi än anstränger oss kommer se olika ut, och tur är väl det. Jag vill i alla fall inte bli en kopia av idealet.

Från dröm till verklighet

Från dröm till verklighet

Tänk dig känslan av att inte höra hemma i din egen kropp. Känslan när du kommer in i puberteten och din kropp fylls av hormoner som inte borde finnas där. Könsdysfori finns ibland oss hela tiden och är inte bara en känsla, utan verklighet för många.

Året är 2008 och 12 åriga Zamuel Johansson Lindsjö sitter vid sin skolbänk. Framför sig har han läroboken Boken om mig själv. Dagens uppgift är att fylla i kapitlet som heter Min största dröm. På en av sidorna finns utrymme för att rita, vilket han gör. Snart är hela sidan täckt av ett självporträtt av Zamuel, ett porträtt där han har ritat sig själv med skägg. Skäggväxt är bara en av många drömmar som Zamuel idag har uppnått. Han var 16 år gammal när han tog beslutet att genomgå den könskorregeringsprocessen som skulle hjälpa honom att kroppsligt övergå från kvinna till man. Inom sig har han dock aldrig varit någon annan än sig själv, en kille.

Zamuel står som utlovat och väntar på mig vid busshållplatsen. Den lilla hunden Zorro som han tagit med sig är först fram för att hälsa när jag kliver av bussen. Vi börjar gå mot hundrastgården en bit bort, Zorro i täten med mig och Zamuel skyndandes efter.

– Det är så roligt för på kvällarna brukar jag släppa honom när vi kommer till ängen där borta, och då springer han direkt till den inhägnade rastgården. Han har liksom en hel äng att springa fritt på, säger han.

Medan vi går berättar han glatt och bekymmersfritt historier från sin uppväxt i området som vi också idag befinner oss i.

En bit bort ligger Lindhagaskolan. Zamuel berättar att han gick där under några år av hans tid på lågstadiet. Skoltiden var en tuff period i Zamuels liv, han blev mobbad en hel del och fick byta skola flera gånger. Han hade andra intressen än vad många av tjejerna i samma ålder hade. I skolan spelade han fotboll med killarna och hemma lekte han med tågbana och bilar tillsammans med sin bror.

Det har skett en markant ökning av personer som får diagnosen könsdysfori, en ökning som är störst bland barn och unga. Könsdysfori innebär att kroppen inte stämmer överens med det kön som personen själv associerar sig med. År 1999 remitterades 20 personer för utredning och behandling. En siffra som 2016 ökade till 350 personer.

 

”Pappa blev svinförbannad” 

 

Vi blickar ut över skolgården där glada skratt hörs från barnen som springer runt och leker och jag frågar Zamuel hur gammal han var när han först insåg att någonting inte kändes helt rätt. Han berättar då om ett av hans första minnen i livet från när han var fem år gammal och skulle gå på sommaravslutning på förskolan. Hans pappa hade köpt en sjömansklänning till honom och ville att han skulle ha på sig den på avslutningen. Zamuel där emot ville absolut inte ha på sig klänningen. Han bestämde sig för att i smyg klippa av kjolen.

– Pappa blev svinförbannad för den var tydligen dyr, säger han och skrattar. Men jag var lycklig för att jag fick en sjömansskjorta som jag kunde ha på mig tillsammans med mina marinblå shorts. Så jag visste vad jag ville redan då.

Det var när han började komma in i puberteten som det blev riktigt jobbigt. Zamuel berättar om hur otroligt fel han tyckte det kändes när brösten började växa och när han först fick mens.

– Det var liksom inte jag, jag kände bara att det här ska ju inte min kropp producera. Det var samma sak som när jag var liten och frågade min mamma om när den skulle växa ut. Ingenting kändes rätt liksom.

Vid rastgården springer Zorro exalterat iväg för att hämta en boll som han sedan kommer tillbaka med till Zamuel som tar upp bollen och slänger iväg den. Zamuel är bara 22 år gammal men ger intrycket av att vara flera år äldre. Han känns stabil och trygg i sig själv när han berättar om sin historia.

– Min mamma har berättat att när jag var liten och följde med henne till sjukhuset brukade läkare och sjuksköterskor som kom in i rummet säga till mamma att ”åh har du med dig din lilla son”. Mamma fick då alltid förklara att det faktiskt var hennes dotter. Själv reflekterade jag inte så mycket över det då, säger han och plockar upp bollen igen.

 

”Frågade om jag skulle byta klädstil” 

 

Zamuels mamma har under hela hans uppväxt varit sjuk i cancer och det är nu tre år sedan hon gick bort. Han berättar att mamman varit väldigt stöttande under de tuffa perioderna av hans uppväxt och att hon alltid uppmuntrade honom till att vara sig själv. När han först som fjortonåring kom ut som bisexuell och när han några år senare bestämde sig för att komma ut som transsexuell var hon den första han berättade det för.

– Det var jättejobbigt att berätta, jag var så nervös innan. Jag minns att vi satte oss vid köksbordet och jag började prata om att vissa tjejer klär sig på ett visst sätt och att vissa killar klär sig på ett annat sätt. Då frågade hon om jag skulle byta klädstil igen, säger han och ler åt minnet. Jag förklarade då att det inte riktigt var så enkelt. Då sa hon ”du vill inte vara en tjej eller hur?” och jag berättade att jag aldrig varit det. Då svarade hon bara ”nä jag vet”.

Hunden Zorro springer exalterat efter bollen som Zamuel kastar iväg över rastgården.

Vi bestämmer oss för att bege oss tillbaka till Zamuels lägenhet som ligger en bit bort från rastgården. Det första jag får syn på när vi kliver in genom dörren är fyra stora gosedjursenhörningar med regnbågsfärgade manar vilandes högst uppe på en hylla i vardagsrummet. I dörröppningen syns en stor regnbågsballong, lite trött svävandes då heliumet börjat gå ur. Vi beger oss in i Zamuels sovrum där en prideflagga pryder väggen bredvid sängen. Zamuel går fram till en bokhylla som är proppfylld av olika prylar, allt från gosedjur och tidningar till skrivblock och en tekopp med ännu fler prylar i. Han visar ett flertal inträdeskort med hans namn på till alla pridefestivaler han deltagit i som hänger längst kanten på hyllan. Det var på West Pride som han för första gången kom i kontakt med begreppet trans, ett begrepp som han bestämde sig för att ta reda på mer om.

– Jag började söka runt lite på internet för att hitta mer information och kände ganska snabbt att det var något som stämde in på mig.

Vi fortsätter in i köket där Zamuel sätter igång med att brygga kaffe. Trots att det fortfarande bara är november är köket festligt utsmyckat med olika typer utav julpynt. Glitter och julgranskulor fyller alla rummen i  lägenheten och på köksbordet står en liten gran i plast. Jag frågar honom om han gillar julen och får förvånat till svar att han både gillar och ogillar den, men att hans mamma alltid varit noga med att pynta varje år och nu försöker han hålla fast vid den traditionen. Vi sätter oss ner vid köksbordet med varsin kopp kaffe och fortsätter vårt samtal.

Bokhyllan i Zamuels sovrum är proppfylld av olika prylar.

Vintern 2012 fick Zamuel komma på informationsmöte på BUP där han bad om att få skickat en remiss till Lundströmsmottagningen. Lundströmsmottagningen är Västra Götalandsregionens utredningsenhet för personer som lider av könsdysfori. För att få genomgå en könskorrigering hos den offentliga sjukvården krävs en medicinsk diagnos och för att få en diagnos krävs det en utredning hos något av de specialiserade teamen för könsdysfori i Sverige, exempelvis Lundströmsmottagningen.

– På BUP skickade de iväg remissen samma dag och några månader senare fick jag komma på möte. Jag blev så glad, äntligen var vi påväg åt rätt håll, berättar han.

En gång i veckan fick Zamuel träffa olika utredare från Lundstömsmottagningens team, bestående av en sekreterare, socionom, psykolog och en specialistläkare i psykiatri. Han berättar för mig om de olika mötena på utredningsenheten. Om socionomen som ställde frågor om hela hans liv och om specialistläkaren som ville veta allt om hans sexuella umgänge, vem han hade haft det med och hur han hade haft det. De diskuterade även vilka typer av operationer han ville genomföra och om han skulle äta hormoner. Hos psykologen fick han göra övningar för att testa sin intelligens där han bland annat fick lägga olikformade klossar utefter ett mönster så snabbt som möjligt.

– Jag var lite skeptisk till utredningen under hela processen och förstod inte varför jag var tvungen att dela med mig av all den där informationen och varför jag var tvungen att få en diagnos.

Jag kontaktar Lennart Fällberg, vårdenhetschef på Lundströmsmottagningen, för att ta reda på mer om deras arbete. Han förtydligar hur viktig utredningen och diagnostiseringen av personerna som söker sig utredningsenheten är, då det inte går att ångra sig efter genomförandet av den könsbekräftande vården.

– Man gör förändringar i och på kroppen som inte går att återställa till sitt ursprung, därför ser vi utredningen i hög grad som en viktig period av reflektion och förberedelse, säger han.

Lennart Fällberg förklarar att det måste vara tydligt att en person har en stark önskan att tillhöra det motsatta könet samt att det finns en stark övertygelse om att de egna känslorna och reaktionerna är typiska för just det könet. Han menar också på att tillståndet ska vara förknippat med kliniskt lidande eller försämrad funktion socialt, i skolan eller vid andra sociala sammanhang.

– Det är ovanligt att vi säger nej till diagnos men det kan finnas områden som gör det svårare att genomgå en behandling, som tillexempel svår psykisk ohälsa.

Tillslut fick Zamuel det efterlängtade beskedet att han fått en diagnos. Kort där efter bokas det in ett besök hos plastikkirurgen för att planera inför hans första operation. Operationen var en så kallad mastektomi, vilket innebär att bröstvävnad tas bort för att framställa en plattare bröstkorg. Ända sedan Zamuel kom in i puberteten och fick bröst hade han lindat dem varje dag, något som han behövde göra väldigt hårt för att ge intrycket av en platt bröstkorg.

– Jag gjorde verkligen allt för att dölja dem och det gjorde väldigt ont eftersom jag lindade så hårt. Men jag gick aldrig utan. Det var en sjuk känsla när de tog bort bandagen efter operationen och det var helt platt.

Redan tre veckor efter operationen kunde Zamuel ta sin första kur med testosteron.

– Jag märkte skillnad efter en vecka. Min röst blev mörkare och mina former förflyttade sig till ställen jag inte var van vid. Helt plötsligt kunde jag använda herrjeans utan problem.

 

“Började störtlipa”

 

Zamuel började sakta men säkert känna att alla pusselbitar lades på plats, äntligen kunde han vara sig själv på alla plan. Nu var det bara några bitar kvar som fattades. Han ville juridisk ändra både sitt namn och sina fyra sista siffror i personnumret, något som innebar en lång process av både pappersarbete och väntan.

– Jag kommer ihåg när mamma ringde mig med gråten i halsen och berättade att jag fått hem brevet med bekräftelsen på att mitt namn hade ändrats. Jag började störtlipa jag med.

Idag jobbar Zamuel med det viktiga arbetet att normalisera trans-kulturen men också det övriga HBTQ-samhället, genom att bland annat föreläsa på skolor och delta i olika pridefestivaler varje år. Jag frågar honom vad han har för drömmar inför framtiden.

– Ja jag har ju redan uppnått min största döm att få skägg säger han skämtsamt. Idag njuter jag mest utav att få finnas och leva utan att behöva bry mig av vilket kön någon associerar mig med. Min mamma har lärt mig att leva i nuet, så det fortsätter jag att göra.

Under snittet – därför görs så få kejsarsnitt i Linköping



Kejsarsnitt är inte oproblematiskt. “För oss är det ett enkelt ingrepp men vi utsätter barnet och mamman för risker”, säger Eric Hildebrand. Foto: TT

Under snittet – därför görs så få kejsarsnitt i Linköping

Ungefär var tionde förlossning 2016 skedde med hjälp av ett planerat kejsarsnitt, enligt statistik från Socialstyrelsen. Men det skiljer sig stort beroende på var i landet man bor. Emelie Thelin blev nekad ett planerat kejsarsnitt på ett sjukhus som sticker ut i statistiken.

I Östergötland var totalt 6,9 procent – motsvarande 366 stycken – av förlossningarna 2016 planerade kejsarsnitt, och på Universitetssjukhuset i Linköping var siffran blott 1,9 procent. Denna siffra var klart lägst i landet.

Linköpings siffra kan delvis förklaras genom att planerade kejsarsnitt i regionen, som inte kräver specialistsjukvård, genomförs på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Men också av ett aktivt arbete för att hålla nere antalet kejsarsnitt.

– Det finns ett antal fördelar för både barn och mamma när det kommer till en vaginal förlossning, och det är själva bakgrunden till att vi i regionen lagt ner ett stort arbete i att kunna erbjuda en planerad vaginal förlossning istället för ett planerat kejsarsnitt, säger Eric Hildebrand, Medicinsk ansvarig överläkare på förlossningsavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping.

Stödgrupper är en starkt bidragande orsak till det låga antalet kejsarsnitt, enligt honom.

– Eftersom förlossningsrädsla är en vanlig orsak till planerade kejsarsnitt så arbetar vi för att kvinnan ska känna sig trygg. Kan man göra detta genom en noggrann plan, med en planerad förlossning där man startar i god tid, så kan det vara ett gott alternativ till att göra en operation.

2015 väntade Emelie Thelin sitt andra barn. Fyra år tidigare hade hon gått igenom en svår förlossning som slutat i akut kejsarsnitt. Efteråt fick hon gå till en psykolog för att bearbeta det hon varit med om, och när hon blev gravid igen kände hon en stark förlossningsskräck. För att dämpa hennes rädsla bestämde hon sig för att redan från början efterfråga ett planerat kejsarsnitt.

Det dröjde till den åttonde månaden innan Emelie fick samtal med en läkare på Universitetssjukhuset i Linköping. Då blev hon nekad ett planerat snitt, med motiveringen att läkaren inte såg medicinska skäl till att hon inte skulle kunna föda vaginalt. Beslutet baserades på röntgenbilder som hade tagits efter Emelies första förlossning.

 

“Jag satt och grät när vi hade samtalet, jag vet inte hur jag annars skulle ha reagerat”

 

– Det hjälpte ju inte att jag hade varit och pratat med psykolog och kurator, de vägrade ge mig ett planerat snitt. Läkaren brydde sig inte alls om hur jag mådde psykiskt. Jag var ju helt nedbruten, jag var livrädd för att föda vaginalt efter första gången.

På julafton 2015 födde Emelie sin dotter. Men komplikationer i samband med förlossningen gjorde att hon till slut fick genomgå ännu ett akutsnitt. I ett möte med sin läkare, efter förlossningen, frågade hon på nytt varför hon nekats ett planerat kejsarsnitt.

– Läkaren sa att hon kanske skulle ha tänkt på ett annat sätt. Men hon hade inte tyckt att det verkade som om jag mådde så dåligt som jag gjorde. Jag satt och grät när vi hade samtalet, jag vet inte hur jag annars skulle ha reagerat.

Eric Hildebrand vill inte uttala sig om enskilda fall, och kan därför inte heller kommentera Emelies upplevelser. Generellt menar han dock att kejsarsnitt medför fler risker, och att arbetet med att skapa trygghet inför vaginal förlossning därmed motiveras.

– För oss är det ett enkelt ingrepp men vi utsätter barnet och mamman för risker som är bakgrunden till arbetet med det. Det är i slutändan kvinnans val, men det handlar om att göra en plan där kvinnan känner sig trygg med det alternativ som är det bästa ur ett medicinskt perspektiv.

 

Antidepressiva allt vanligare bland unga


Bild: Fotograferna Holmberg / TT

Antidepressiva allt vanligare bland unga

Andelen unga patienter i Sverige som får antidepressiva medel har ökat med över 70 procent på 10 år. Statistik från Socialstyrelsen visar att över 130 000 patienter mellan 15-29 år fick antidepressiva medel utskrivet under 2017.  På Närhälsan Slottsskogen upplever de att depression är en av de största orsakerna till att söka vård idag.

Lars Salmi, som är allmänläkare på Närhälsan Slottsskogen, menar att de flesta som får recept på antidepressiva är de som själva kommer och ber om det på vårdcentralen och att det kan påverka läkarens beslut.

–  De vanligaste sorterna av antidepressiva är relativt ofarliga men jag irriterar mig på att yngre människor försöker lösa vardagsproblem med hjälp av tabletter. Ibland får man ta ett allvarligt samtal och säga att du bör prata med en psykolog eller kurator snarare än att du ska äta piller, säger Lars Salmi.

Trots den ökade mängden utskrivningar anser Elias Eriksson, avdelningschef på sektionen för farmakologi vid Sahlgrenska akademin, att användandet av antidepressiva ändå ligger på en rimlig nivå. Vilket beror på de olika användningsområdena för SSRI-preparat, den överlägset vanligaste typen av antidepressiva som skrivs ut idag, som även används för till exempel panikångest, tvångssyndrom, pms och social fobi.

– Det är en ganska stor del av befolkningen som har något av de tillstånden. Är man, som jag, övertygad om att de här medicinerna fungerar väldigt bra, då är ökningen i stort sett en positiv trend. Kommer vi över tio procent får man kanske fundera lite på om det bör plana ut, säger Elias Eriksson.

Elias Eriksson tror inte att det skett någon ökning vad gäller mängden depressioner i samhället. Istället tror han att den ökade mängden utskrivningar beror på att det finns en allt större acceptans för antidepressiva läkemedel, vilket leder till att fler väljer att söka hjälp idag.

– Så länge vi ligger runt 10 procent tycker jag inte det är något samhällsproblem, men jag tror att det är fler patienter idag som inte borde få dem för att de inte är sjuka. Utan som kanske söker sjukvård på grund av yttre anledningar, till exempel för att de inte orkar med sitt jobb, säger Elias Eriksson.

När vi dör

När vi dör

Text: Jennifer Sandberg Illustrationer Emma Glaser Lästid: 3 minuter

Vad lämnar du efter dig när du dör?
Du har haft en inverkan på vissa människors liv; så ett minne. Kanske förändrade du någonting som kommer överleva dig; ett avtryck. Dina prylar som ärvs, skänks, eller går till tippen. Och så din fysiska kropp som någon får ta hand om. Har du bestämt vad som ska hända med din familjs kroppar när ni dör?

Vilken okänslig fråga, tänker du kanske. Så låter en som aldrig har förlorat någon. När en människa dör så är det viktigaste ändå att de som lever vidare får sörja ifred, att rätt saker sägs på minnesstunden. Vi litar på att begravningsbyråer, obduktionstekniker, myndigheter, har tänkt åt oss när det gäller hur våra kroppar tas om hand.

Men i sådana fall nöjer du dig med ett system som blundar för framtiden. Vad som blir av din kropp har större betydelse än bara vart dina närstående tänder ljus på allhelgona. När vi dör finns det många skadliga miljögifter kvar i våra kroppar. Vi har också på olika sätt samlat på oss tungmetaller i kroppen, inte minst ifall man levt med batteridriven pacemaker. Dessa toxiner och tungmetaller kan inte naturen själva bryta ner utan hjälp. De begravnings- och kremeringsmetoder vi använder idag neutraliserar inte heller gifterna. Istället kontaminerar det vår jord, luft och vårt vatten.

I vissa delar av Sverige finns det för många kroppar och det blir därför för lång arbetsprocess mellan död och gravsättning. Obduktionstekniker på bårhusen blir därför tvungna att sakta ner kroppen naturliga förmultningsprocess. I Sverige är det inte ovanligt att använda formaldehyd; ett cancerframkallande konserveringsmedel. Vidare störs den naturliga nedbrytningsprocessen när kroppen begravs två meter ner i marken där jorden saknar den syre som behövs för att kistan och kroppen ska kunna brytas ned och bli till mull. Dagens forskare vet inte ens om vad den fulla skadan på vår miljö blir på grund av våra begravningsmetoder.

Jag försöker inte vara morbid eller förringa smärtan av att förlora någon. Men tänk om vi kunde planera i förväg, om vi begärde att det ska finnas hållbara sätt att ta hand om en kropp när tiden kommer för oss eller våra nära. Om vi vägrade att vara en del av de växande kyrkogårdarna och all den mark de tar upp.

Döden är inte onaturlig. Den borde inte vara det. Vi gör det vi kan med den tid vi får på jorden, sedan vissnar vi bort och gör plats för nytt liv. Jag är tjugotre år gammal, jag är frisk och antagligen inte alls på väg att dö. Jag skräms inte av tanken på att dö, en dag blir det min tur och det är som det ska. Men jag oroar mig ibland över vad som skulle hända med min kropp om jag dör i förtid. Det gör mig sorgsen att tänka på att vi går omkring och förstör planeten bara för att vi lever, och att vi sen inte ens kan sluta i döden.

Min kropp, det jag lämnar efter mig, ska inte ytterligare påfresta jorden som närt mig hela mitt liv. Jag vill vara en del av kretsloppet som Mufasa berättar om för Simba i Lejonkungen; I en värld full av liv, allt förenas här, som en cirkel sluts av kärlekskraft. Av jord, tillbaka till jord.

Jag vill att ett träd markerar platsen där min kropp ligger. Ett träd som får näring av min kropp. Ett träd som sträcker sig ända till himlen, omringat av andra gravträd som ingen någonsin får hugga ner för att de är en minnesplats. En skog som får växa ostört.

Och tekniken finns redan. Det finns begravningsdräkter med svampsporer som kan neutralisera gifterna i min kropp. Maskiner som kan urskilja metallerna ur kroppsstoft. Dödsinnovationerna; tillbaka till det naturliga, till naturen. Jag hoppas att vi kan begära att tekniken görs tillgänglig för oss i Sverige, att en miljövänligare dödshantering blir vanligare. Jag hoppas jag får leva länge nog för att planera min egen jordfästning. För jag bryr mig om vad jag lämnar efter mig.